– Det är som en storm som drar fram – swoooosh!

Rebecka Bebben Andersson springer längs med hennes konstverk "Med fruktansvärd hastighet" i korridoren på våning 15 av Universitetssjukhuset. Stora och små grenar med gröna löv flyger fram över väggen, frusna i tiden. Hon och tre medhjälpare hjälps åt att montera fast de återstående träskivorna som papperskollaget är fäst på, men tar en paus för att förklara hur hon tänkt med utsmyckningen.

– När man blir sjuk kommer det helt plötsligt – "bam!" och det går inte att styra över det, precis som en storm, säger Rebecka Bebben Andersson.

Artikelbild

| Pill. Konstverket består av små utklippta bitar från målat papper som klistrats fast på träskivor.

33-åringen från Berg har tidigare skapat teaterkulisser och bor sedan flera år tillbaka i Stockholm. När hon fick uppdraget att ta fram en skiss till ett konstverk på US hade hon träd i åtanke men fick ett problem, det var mars och det fanns inga gröna löv ute.

– Så det är påhittade träd. Men det är meningen att det ska se ut som låtsasnatur, som en tecknad film där väggen är i rörelse. Min research bestod av att kolla på tornadoklipp på youtube och filmen "Resan till Melonia".

För att få utsmycka ett sjukhus finns en del regler att förhålla sig till. Konstverket får inte sitta för lågt eller sticka ut för långt från väggen så att det hindrar bårar, det får inte vara målat med någon giftig färg och det måste gå att tvätta det så att inte bakterier samlas på verket. Och sedan får det inte vara upprörande.

– Det är ju tolkningsbart. Jag har några bilder som hänger på Nya Karolinska i Stockholm som föreställer en rökande häst. Det gick bra men om det hade varit en rökande människa hade det varit värre.

Förutom bilderna på Nya Karolinska har hon även målat en stor fasad vid en skola Stockholm. Även där var motivet en rökande häst.

– Då sa de "nej, nej nej!" och att jag var tvungen att ta bort ciggen. Jag fattade väl egentligen att det inte skulle gå, men jag var tvungen att testa. Så jag bytte ut cigaretten mot ett flygplan istället, är det så mycket bättre?

När den sista träskivan hängdes upp i fredags var det slutet på en process som pågått i nästan ett år. Mitt under arbetet födde Rebecka Bebben Andersson ett barn. Det hindrade henne inte från att fortsätta, hon fick bara sitta ner och peka och säga åt alla andra vad de skulle göra. I korridoren har patienter och personal passerat förbi konstverket men Andersson har inte hunnit få så många reaktioner än.

– Om folk tycker att det är fult, vad ska jag göra då? Det är ju redan försent! säger hon och skrattar.