Med Kulturföreningen Axet

Manus: Stig Kalmelid

Regi: Mari-Anne Rydman

Artikelbild

| Många var intresserade av att se "Gårdarna som försvann".

Borensbergs Folkets park 22/8. Föreställningen ges även 29,30 och 31 augusti.

Vad kan engagera ett tvärsnitt av befolkningen i en bygd bättre än att spela teater tillsammans? Körsjungande eller idrottsutövande nischas oftast efter ålder eller kön, men när Kulturföreningen Axet samlar styrkorna skär det tvärs igenom alla sådana gränser.

”Gårdarna som försvann” handlar om skogstrakterna norr om Borensberg och tar avstamp i de lokala järnbruken Qvarn och Karlström. I ett tiotal tablåer spelar Axets arton aktörer (både barn och vuxna) upp scener om torparliv, tillbyggen i kyrkan och herrgårdskalas fram till den tidpunkt då en hel trakt fick flytta på sig till förmån för försvarets framfart på Prästtomta och skapandet av skjutfältet och militärförläggningen Kvarn.

Denna premiärkväll är publikläktarna fullsatta i folkparkens dansrotunda. Två troll – Dummer och Drummel – binder samman scenerna med förklarande dialoger och praktiskt scenarbete. På en vägg projiceras diabilder som illustrerar det som sker på den runda scenen i mitten av lokalen. Rekvisitan och scenografin är föredömligt enkel.

Artikelbild

| Hanna Wahlström, Vilma Brinkby Valtersson och Johan Lindahl hade fullt upp, både som programförsäljare och skådespelare.

Visst faller deltagarna ibland för frestelsen att spela över. Och scenen från logemötet i Nordkärr hade tjänat på att kortas rejält. Men det viktigaste med en sådan här förställning är den kraft som skapas när människor går samman för att göra något med en mening: I Borensberg gäller detta såväl dem som väljer att stå på scenen som dem som hjälper till i kulisserna med ljud, ljus och förplägnad; godare kolasnittar än dem vi bjöds på i pausen har jag inte smakat på länge.

För flertalet östgötar är antagligen skjutfältet i Kvarn en självklarhet. Men att dess tillkomst tvingade så många människor att gå från gård och hus visste i alla fall inte jag. Tack vare ”Gårdarna som försvann” vet jag det nu. Och som det så vist brukar sägas: bara den som gräver i sin dåtid kan förstå sin samtid och förhoppningsvis bidra till en bättre framtid.