Manus: Gideon Wahlberg.

Regi och medverkan: Rebecka Dellskog och Jocke Gustavsson.

Övriga medverkande: Pontus Andersson, Jenny Andreen, Christine Eddeborn, Magnusson, Christer Gustafsson, Fredrik Hall, Stefan Lindén, Mikael Lindh, Thomas Roos och Kristin Tell. Musiker: Johnny Andersson, Ola Lager och Olov Öberg.

Landeryds hembygdsgård, Linköping, 16/8

”Man är väl människa”, säger arbetaren Johan när han vill göra gott i sin lilla värld. Hans bror Erik har under sin klassresa mot ett (ekonomiskt) drägligare liv bytt bort efternamnet Johnsson mot Jaeson. Bröderna är inte de såtaste vänner men bor fortfarande kvar i husen bredvid varandra på den gemensamt ärvda fädernegården. När Erik en dag hamnar på obestånd prövas blodsbanden. Och efter många förvecklingar reder – som sig bör i ett folklustspel – allt ut sig.

Förra sommaren debuterade Kulturaktörerna i Linköping på Landeryd med ”Hemvärn och påssjuka”. I år har de tagit sig an Gideon Wahlbergs lustspel som letade sig in i svenska folkets hjärta i och med tv-serien ”Söderkåkar” från 1970.

Kulturaktörerna följer originalmanus med några smärre moderniseringar av dialogen. Och rollbesättningen är väldigt genomtänkt. Johan (Thomas Roos) och hans Hanna (Kristin Tell) har hjärtat på rätta stället. Johans svägerska Aurore (Christine Eddeborn Magnusson) är precis så uppnäst och snapig som hon ska vara. Och Malin (Rebecka Dellskog) samlar på karlar och kyssar och lyckas göra något eget av en roll som så många förknippar med Monica Zetterlund. Ja, alla i ensemblen gör ett gott jobb, men ska jag framhålla några får det bli Mikael Lindh i rollen som brevbärare Olsson. Hans kroppskontroll går inte av för hackor. Och Fredrik Hall tar verkligen ut svängarna som den slemme direktör Josefsson.

Folklustspel som genre lever upp om somrarna. Teaterformen hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. Sedan dalade populariteten men har kommit igen inte minst tack vare Vallarnas friluftsteater i Falkenberg med Stefan & Christer, och Fredriksdalsteatern i Helsingborg med Eva Rydberg.

Därför är det extra roligt att vi östgötar inte behöver åka över halva Sverige för att få skratta – för skratta får man. Och det är lätt att tro att genren bara tilltalar den äldre publiken. Därför är det glädjande att konstatera att i alla fall var fjärde i söndagspubliken inte hade fyllt femtio år. Det kan borga för att vi långt ifrån har sett slutet på folklustspelens era.