ESSÄ Inte mindre än tre serier på SVT och en biofilm har i julhelgen skildrat den samkönade kärleken under tidigt 1900-tal och hur verkligheten såg ut för dem som kände begär till någon av samma kön.

I ”Fröken Frimans krig” är det en minst sagt grym verklighet för paret Kinna och Tomasine när deras kärlek avslöjas och de riskerar att dömas till två års straffarbete. Bortom fiktionen var det endast fem kvinnor i Sverige som blev dömda för otukt mot naturen, år 1943. Ett åtal, fem dömda, på 80 år av kriminalisering. Männen var desto fler – det var helt enkelt lättare att föreställa sig hur männen ”gjorde det” – och de gjorde det ofta utomhus medan kvinnorna möttes i hemmets trygga vrå. Två kvinnors närhet har sedan industrialismens införande passerat lättare som vänskap än två mäns.

”Fröken Frimans krig” utspelar sig 1906, den hyllade filmen ”Carol” utspelar sig i USA 1949–1950 och handlar om kärleksrelationen mellan Carol och Therese i ett klimat där kärnfamiljen är lanserad och stark och kvinnans roll är passiviserad till att vara maka och mor efter kvinnorörelsens framväxt under krigstiden. ”Carol” är förutom en gripande kärlekshistoria också en berättelse om hur den samkönade kärleken har fått gömma sig, offra sig och glömma delar av sin historia för att passera. Offret som Carol tvingas till är att ge upp vårdnaden om sin egen dotter, för att vara en förebild som står upp för den hon är och sin lesbiska natur.

Den som lever i en verklighet där ens begär fördöms eller ses som något apart som ska korrigeras eller inte är önskvärt faller lättare i ohälsa, en ohälsa som naturligtvis inte skapas av begäret i sig, utan att av att växa upp i ett samhälle där du förväntas vara på ett sätt du inte är. Förväntningar som leder till olika former av ohälsa som självmordstankar och högre benägenhet till missbruk, vilka båda två är vanligare hos homosexuella ungdomar i Sverige än heterosexuella i samma ålder.

I ”Downton Abbey”, som hade sitt sista avsnitt på annandagen, har vi under sex säsonger kunnat se hur det var att vara homosexuell i det tidiga 1900-talets England, där det var förbjudet till 1967 med samkönade sexuella handlingar. Butlern Thomas Barrows umbäranden med försök att närma sig andra män, kampen att få känna sig älskad, sedd och välkommen men där omvärldens bristande förståelse driver honom till bitterhet, missbruk i form av självmedicinering och till slut ett misslyckat självmord är en bra gestaltning av hur ohälsan har och kan se ut och varför den uppstår.

Men kanske var det lättare att vara homosexuell författare än en butler i den engelska aristokratins tjänst? Lytton Strachey och John Maynard Keynes var medlemmar i den famösa Bloomsburygruppen tillsammans med bland andra systrarna Virginia Woolf och Vanessa Bell, E. M. Forster och Duncan Garnet. Deras liv gestaltas i BBC-serien ”Life in squares”. I den intellektuella övremedelklassens bohemkretsar var det mesta tillåtet och Bloomsburygruppen är känd för sina samkönade relationer och relationsanarki mellan gruppmedlemmarna. De levde i trygga rum där de deras handlingar kunde passera och de fick känna sig som vem helst. Vilket man kan sammanfatta som drömmen för samtliga omnämnda.

Det är lätt att se utvecklingen från då till nu, men framförallt får vi inte glömma att historia är ett cykliskt fenomen och inte linjärt, dagens rättigheter är förgängliga och kan försvinna och kampen kan börja om. Det är det dessa berättelser måste påminna oss om – att aldrig ta något för givet.