Rödluvan intar scenen från början med ett solosångnummer med hög och stark röst. En tuff utmaning för stora stygga vargen. Det är ruter i tjejen som ska gå till mormor inne i skogen. Och jägaren som är en skotträdd mes, en drömmare, en romantiker och fantasimänniska. Kul idé att göra honom så. Något i samma anda finns hos de vackert och sirligt dansande unga älvorna. Bra koreografi och instudering av alla rörelser.

Och vargen är ju suverän i lång, svart skinnrock, fläckig skinnhatt och bred, basig röst. Värsta gangsterstuket. Vimsiga mormor är också mycket rolig. Hon ser inte skillnad på pottan och stekpannan. Det är så många finurliga situationer och humoristiska språklekar som uppstår hela tiden att man kommer på sig att skratta högt spontant. Det händer inte annars för ofta, minsann. Även barnen runtom kring oss skrattar högt.

Föreställningens dramaturgi är också värd en extra eloge. Den är variationsrik, tät, lyhörd och samtidigt mycket genomtänkt i stort och smått. Det ges utrymme för lågmälda, stilla scener som gör att även de mindre barnen hänger med. Tempo, rytm, timing och spänning är utmärkt. Kort sagt en mycket professionell pjäs- och musikteater. Hela miljön i den mäktigt högresta Sörby rundloge är optimalt utnyttjad till rustika scen- och publikkonstruktioner.

Artikelbild

| Hela skådespelarensemblen i en scen mot slutet av föreställningen Från vänster: Jägaren (Pelle Andersson), mormor (Jocke Johansson), Vargen (Anders Gustavsson), Rödluvan (Nathalie Andersson)

Applåder och hurra för alla medverkande i Svartå soffteater!