Och intresset har varit enormt. Det är faktiskt så att ”30-årsfesten” rullar fortfarande.

Efter två säsonger på hemmaplan, på den egenägda Lorensbergsteatern i Göteborg, blev det Oscars i huvudstaden i två säsonger innan humorkollektivet svängde tillbaka till Götet och Lorensbergsteatern.

Men 20 december är det över. Då stänger kalaset efter 250 föreställningar och nära en kvarts miljon besökare.

– Femte säsongen nu, vi hade säkert kunnat köra ännu längre. Det är bara att tacka, bocka och njuta. Det är helt fantastiskt, säger Jan Rippe.

När Corren får tag i honom är det några timmar till kvällens show. Om vi säger att Jan Rippe är nervös är det lögn. Han behöver inte stå och nöta in "Det ska va gött o leva” eller ”Pappa jag vill ha en italienare”.

– Mest att tänka på är att äta i tid så man inte är för mätt när man kommer till teatern. I den här föreställningen sitter allt så fruktansvärt i benmärgen att man nästan får sparka på sig själv. Sekunderna innan man går på scen kan man tjata om att köpa ny bil, husräntor, semesterresor eller vad som helst. Det är nästan kusligt hur allt bara finns där, det är favoritnummer allihop, säger Jan Rippe.

Att deras humor genom åren borgat för kvalité är självklart en tung orsak till publiksuccén. Nostalgi en annan. Men Jan Rippe tror också att deras mjuka och humanitära humor är efterlängtad.

– Det kan vara en rekyl på mycket av den övriga humor som görs med mycket satir som är lite elakare. Vi har fortsatt att vara lite töntiga. Personangrepp som i ”standupandet”, ”roastandet” (komik som går ut på att vara rolig på en annan persons bekostnad) och allt vad det heter är inget för oss.

Det är inte så att ni ”roastar” varandra internt. Att det är Knut Agnred som ska få sig en känga i logen innan föreställningen i kväll?

– Haha. Jo, det kan hända. Men det är inget vi gör inför andra. Nävars, vi är väldigt snälla mot varandra. Det är ytterligare ett av framgångsrecepten, vi är måna om varandra och vår vänskap. Vi är ett snällt litet gäng som snart är pensionärer allihop.

Ett gammalt gäng där glöden finns kvar?

– Jo, det beror mycket på att vi har så kul. Vi skrattar väldigt mycket ihop, på scen och privat. Vi är en liten maffia­familj med vår speciella humor.­ Jag får faktiskt nypa mig i armen ibland och undra om det verkligen är så kul att tjöta med samma gubbar varje dag. Men så är det, jag skulle aldrig för mitt liv hoppa in med ett annat gäng. Då får det vara.

Den reguljära ”30-årsfesten” tar slut innan jul. Men i vår fortsätter det runtom i landet, i en liten annan form. Bland annat är inte Claes Eriksson med. Showerna i Linköping 1–2 maj är i det närmsta slutsålda. Därför blir det en extra­ föreställning 2 maj och biljetterna släpps nu på tisdag.

– Exakt hur showen blir är inte klar. Men det blir en best of-föreställning, helt klart, säger Jan Rippe.

En anledningarna till att Claes Eriksson inte är med i vår är enkel. En nyskriven show är på gång.

– När vi var klara i Stockholm i våras kom frågor från både journalister och publik. ”Är det här det sista”? ”Är det över nu?”. På något sätt påverkades vi av det där. Men det har aldrig varit tanken och efter ett långt sommarlov glödde det i ögonen på Claes och idéerna sprutade.

Tanken är att den nya före­ställningen ska spelas nästa höst. Och året efter vankas ännu mera nytt.

– Vår hemmaplan, Lorensbergsteatern fyller 100 år. Då har vi spännande grejor på gång. Så om allt funkar som vi vill har vi flera roliga år framöver, säger Jan Rippe.