Med tre akter av sång, dans och spel från det sena 1600-talet. Stilen och andan är fransk. Men platsen är i två akter Sverige. Det är praktfullt och mycket underhållande.

Som publik känner jag mig förflyttad i tiden och kulturen. Samtidigt är detta en återskapelse. Till stor del ny koreografi och även lite ny musik sammanfogar de gamla fragmenten till en helhet.

Föreställningen är alltså både rekonstruktion och ett nytt konstverk. Många människors arbete ligger bakom. Resultatet är fascinerande och mångskiftande.

Barockdans ser vi sällan hos Vadstena-Akademien men de var inne på just detta material redan i mitten av 80-talet. Nu blir det så mycket mer och med säkrare stilkänsla och virtuositet i hantverket.

Musiken är Jean Desfontaines (Akt 1) och Jean-Baptiste Lully (Akt 2). I akt 3 är det Anders von Düben men han återanvänder även föregående musik. Det är musik i teaterns tjänst. Rytmisk och distinkt. Men den har också vackra lyriska uttryck med fina sångpartier.

Som alltid hos Akademien blandas proffs och studerande. Det blir en fin mix med mycket energi. Dan Laurin leder 17 musiker med små gester men säker känsla och stadig puls. Cembalo, basstråk och två teorber (baslutor) stöder sångarna. Violiner, blockflöjter och oboer lyfter fram detaljer och den musikaliska retorik som matchar dansarnas avancerade hopp och sirliga handgestik.

Sångarna har ofta den ovana rollen som ackompanjatörer. Denna ensemblesång är väl balanserad med bra tryck och liv. Sedan finns förstås soloroller. Många imponerar. Svårt att lyfta fram enskilda insatser i detta starka kollektiv. Men Annastina Malm, Martin Vanberg och Richard Lindström når verkligen fram och berör.

De åtta dansarna är färgstarka individer och karaktärer. Scennärvaro, samspel och det publika tilltalet är mycket inspirerande.

Prolog och ballet med spanska, italienska och franska scener är de akter som fungerar bäst. Här blandas suverän danskonst med lekfullhet och infall. Sångare och dansare blir tillsammans aktörer i mycket välregisserade och varierade scenerier.

I tredje aktens ”Narvabalett” är det mer av stillastående tablåer. Mycket tjusigt men tyvärr lite statiskt. Uttrycket belastas av den nattståndna hyllningen till kriget. Här finns en ambivalens och kritik mot detta, men vackra sånginslag och Matilda Larssons behagfulla solodans lyckas inte lyfta nordstjärnan till solens höjd.