Som svar på ytterligare artiklar om "Marken brinner" den senaste veckan vill jag tydliggöra några saker.

Under repetitionerna av "Marken brinner" mötte det konstnärliga teamet grupper av barn och unga, en sorts publikmöten som vi alltid arbetar med på Ung scen/öst. I samband med ett av dessa möten stötte vi på problem. Mötet var det första i en planerad serie om fyra. Jag var inte själv närvarande vid detta möte, det var inte heller skolans rektor. Den bild jag har är att konstnärerna uppträdde professionellt, fick bra kontakt med eleverna och att givande diskussioner uppstod. Upplägget var inte ”ensidigt” eller ”antipolisiärt”. Men elever vittnade om att de utsatts för rasism i sin omgivning och det kan ha varit en av orsakerna till att skolan valde att avbryta samarbetet. Jag vet inte säkert, men vad jag kan se är att båda parter borde ha sett till att förkontakten blivit bättre. Vi är i dag i dialog med den skolan.

Vi gick till premiär med en föreställning som hade väckt fina reaktioner hos vår provpublik. Själv såg jag ett genrep av "Marken brinner" med en berörd och jublande publik. Under spelperioden var det också flera fina publikmöten och lärare som bokade in nya skolklasser. Under den korta tid produktionen hann spela var det en berg- och dalbana, som teater ofta kan vara. Mer än någonsin var det så med "Marken brinner". Vissa applåderade och grät av rörelse, andra reste sig upp och gick.

Läraren Thomas Svensk skriver i gårdagens Corren en artikel om medialogik i förhållande till den uppmärksamhet som "Marken brinner" väckt i medierna. Han konstaterar att media gärna målar i svart och vitt. Tyvärr gör han sig själv sedan skyldig till detsamma. Jag är överens med Thomas Svensk om att vi måste bekämpa alla tendenser till rasism. Därför erbjöd vi att pedagoger skulle komma till skolan när ensemblen själv inte kunde. Jag förstår inte varför han raljerar över det. Nej, det var inte meningen att eleverna skulle känna sig kollektivt utpekade, men det var ändå någon eller några elever som klottrade hakkors och vid några tillfällen kände sig ensemblen utsatt. Jag noterar också att Åsa Christoffersson, som medger att hon aldrig såg pjäsen, skriver en krönika med rubriken ”Myten om de rasistiska eleverna” där hon driver tesen att allt tal om rasism varit just en myt.

Skribenten är konstnärlig ledare på ung scen/öst.