Det hällregn som saboterade Linköpings storsatsning Keep It Loud dagen innan har blåst över och SGG lyckas pricka in sommarens sista suck. På sena eftermiddagen när jag anländer har man redan slagit förra årets publikrekord på 1 500 besökande.

Linköpingsduon Bête Noire spelar mörk synth-pop, tydligt influerad av Lustans Lakejer. De ska ha all heder för att de vågar satsa seriöst på en genre som de senaste åren mest har varit föremål för parodier och plojband, men det är tveksamt om SGG är rätt festival för dem. När de iförda varsin tredelad kostym korkar upp en champagneflaska på scen känns det mest konstigt, om än lite kul.

Eftermiddag blir kväll. Barnfamiljerna ger plats för starköl, brölsång och förvirrade mobilsamtal. Konferencieren Willy Joelsson gör sitt bästa för att hålla kvar folk framme vid scenen, men att fylla alla pauser mellan banden med kallprat är svårt. Tur att funktionärerna riggar om snabbare än ett däckbyte i Formel 1.

Artikelbild

Peter Rimås, till höger, rapporterar att 1 600 personer har gästat Sköna gröna Grebo innan klockan ens har slagit sju.

Aguson spås bli Linköpings nästa stjärnskott på musikhimlen. Han verkar mer än nöjd med att vara tillbaka på SGG. När han har fått igång sitt lite sömniga Östra Ågatan Band tar han tag i publiken och får hela sluttningen att klappa takten. Skyhög livepepp, men det märks att han bara har en skiva i ryggen, materialet håller inte riktigt hela vägen. Jag saknar något hittigt och många av texterna andas ett påklistrat "det var vi mot världen"-tema. Sentimentalitet med en tumnagels djup.

Som huvudakter har SGG lyckats boka Lars Demian och Johan Johansson. Ett tungviktsmöte bland svenska vissångare. Att jämföra två artister kan tyckas vara ett otyg, men när man ser dem spela så nära inpå varandra är det oundvikligt att låta dem gå några ronder. För mig är Johan Johansson en solklar segrare. Trots att det var ett tag sedan hans senaste skiva är attityden dagsfärsk. Med gitarren som understöd skrålar han fram bitande samhällskritik med glimten i ögat.

Men Lars Demian går inte av för hackor han heller. Rim som "vi tar en sväng till Asien, där beter vi oss som as igen" gör mig varm inombords, men framförandet känns bitvis som en Bellmanpastisch och några extra musiker på scen hade inte skadat. Demians tvåtonerskomp på banjon blir snabbt tröttsamt.

Rätt väder, bra musik och skön stämning lockade över 2 600 besökare till årets SGG, och ingen tycks ha snålat med det frivilliga inträdet enligt arrangören. Ordet succé känns nästan futtigt i sammanhanget.