I fredags hade den omtalade filmen om Margaret Thatcher premiär. Vad åstadkom hon? Var hon ett högerspöke eller en handlingskraftig och bra politiker?

Ernst Klein ser tillbaka och utgår från det kusligt blodiga Falklandskriget.

Det bodde ungefär 1 800 människor på Falklandsöarna när den argentinska militärjuntan beordrade att öarna skulle invaderas för att förverkliga Argentinas anspråk på att de var en del av det egna landet.

Öns befolkning däremot ville som tidigare tillhöra Storbritannien. Margaret Thatcher, Storbritanniens premiärminister, beslöt att skicka en massiv styrka av hangarfartyg, trupptransportfartyg och jagare till öarna för att återerövra dem.

Resultatet blev ett av historiens hemligaste krig. Falklandsöarna ligger ute i Sydatlanten, 500 km från det sydamerikanska fastlandet. De enda journalister som alls kunde rapportera om krigshändelserna fanns ombord på de brittiska krigsfartygen. Den brittiske befälhavaren förklarade efteråt att om han fått bestämma skulle ingenting alls rapporteras om kriget förrän avgörandet fallit. Då skulle man tala om vem som vunnit.

900 döda i kriget

Riktigt så blev det inte, men inte långtifrån. Den brittiska pressens rapporter var hårt censurerade och det var först långt efteråt som världen fick full kännedom om krigets blodiga verklighet genom en lysande tv- dokumentär.

Till krigets mer spektakulära händelser hörde sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano och den brittiska jagaren Sheffield. Det fick många att spekulera i att flottan spelat ut sin roll i krigföringen. Den bedömningen var naturligtvis förhastad.

Om de hårda striderna på land där 5 000 brittiska soldater slogs mot 4 000 argentinska rapporterades mycket litet medan de pågick. Britterna avgick till slut med segern, de argentinska styrkorna kapitulerade. Och som en följd av nederlaget tvangs den argentinska juntan att lämna makten.

Totalt skördade kriget 649 argentinska soldaters liv och 247 brittiska. För att försvara 1 800 civila hade nära 900 soldaters liv gått till spillo.

60 procent röstade emot

För Margaret Thatcher var krigets utgång emellertid en triumf. I Storbritannien var det inte många som ställde frågan om det var rimligt att gå i krig för några nästan obebodda öar utan kända naturtillgångar.

I krigets spår vann Thatcher vad som betecknades som en jordskredsseger i parlamentsvalet - men det var ett jordskred som egentligen bara var en triumf för det besynnerliga brittiska valsystemet. Trots att segern gav henne en jättelik parlamentsmajoritet hade 60 procent av de brittiska väljarna röstat emot henne. Thatchers konservativa parti gynnades i det här valet liksom i de andra val hon vann av att rösterna var "rätt" fördelade ur deras synvinkel och av att liberalerna hade stora röstframgångar men liten utdelning i mandat.

Specerihandlare

Margaret Roberts föddes i Grantham 1925. Hennes pappa Alfred Roberts ägde två speceributiker och var den lilla stadens borgmästare. Av allt att döma var hon tidigt inställd på att gå in i politiken, men studerade till att börja med kemi i Oxford och jobbade också några år som kemist i olika företag.

Under sin tid i Oxford var hon ordförande i den konservativa studentklubben. 1950 utsågs hon till det konservativa partiets parlamentskandidat i Dartford. Där träffade hon Dennis Thatcher, en framgångsrik och frånskild affärsman.

Hon förlorade valen både 1950 och 1951 men vann en trofast och beundrande make. Efter att de gift sig finansierade Dennis Thatcher hennes juriststudier, de flesta brittiska politiker har en bakgrund som jurister. Hon tog examen 1953 och födde samma år parets tvillingar Carol och Mark.

För prygelstraffet

Hon gjorde ett misslyckat försök att få bli konservativ kandidat i Orpington 1955 och först 1958 fick hon en ny chans i Finchley där hon segrade i valet 1959. Som ny parlamentsledamot väckte hon uppmärksamhet när hon mot partilinjen röstade för ett återinförande av prygelstraffet 1961. Samma år fick hon en post som biträdande pensionsminister.

På hösten 1964 avsattes Nikita Chrustjev som sovjetisk partiledare och samma dag förlorade de konservativa regeringsmakten i Storbritannien, där Labours Harold Wilson blev ny premiärminister. Margaret Thatcher framstod alltmer som ett framtidsnamn i partiet och hennes tal vid partikongressen 1966, där hon deklarerade att den socialdemokratiska regeringens skattepolitik inte bara var socialistisk utan en väg till kommunism, väckte stor uppmärksamhet.

The Milk Snatcher

1970 återkom de konservativa i regeringsställning under Edward Heath och Margaret Thatcher blev utbildningsminister. Hennes mest berömda eller snarare beryktade insats var när hon avskaffade systemet med gratis mjölk till alla skolbarn. "Thatcher - The Milk Snatcher" (Thatcher mjölktjuven) blev hennes öknamn. Hon medgav själv senare att hon fick betala ett väldigt högt politiskt pris för en ganska meningslös reform.

1974 var det val två gånger och de konservativa förlorade bägge gångerna, värst i det andra valet. Det fick Margaret Thatcher att våga utmana Heath om partiledarposten och hon vann redan i första omgången.

Som oppositionsledare utvecklade Thatcher en hårdför politik mot den välfärdsstat som framförallt skapats av labour-regeringar, men som inga konservativa regeringar egentligen gjort något för att avveckla. Thatcher ansåg att den var orsaken till att den brittiska ekonomin stått nästan stilla. Som ett särskilt hot såg hon de brittiska fackföreningarnas makt.

Kamp mot facket

Tillnamnet Järnladyn fick hon av det sovjetiska försvarsdepartementets tidning Röda Stjärnan efter ett hårt angrepp på Sovjetunionen. 1979 gick hon till val på ett program av hård antikommunism, sänkta skatter och kamp mot fackföreningarna. Efter en vinter av ständiga strejker var det ett vinnande program och Thatcher blev ny premiärminister, Storbritanniens första kvinnliga.

Hon satte genast igång att reformera landet efter nyliberala riktlinjer. Hon drog sig inte heller för att rensa ut de ministrar som i hennes ögon var alltför kompromissvilliga. På det sättet blev hon ett föredöme för högerpolitiker i andra länder men också ett hatobjekt för alla dem som såg henne som det verkliga högerspöket.

I Sverige vann moderaterna inga framgångar när de anammade hennes politik, men för till exempel Ronald Reagan blev hon ett föredöme.

Privatiseringar

Hon genomförde en rad avregleringar och privatiseringar och hon inskränkte fackföreningsledarnas makt genom att lagstifta om medlemsomröstningar inför strejker.

Däremot kom hon aldrig långt i nedmonteringen av välfärdsstaten och det är ironiskt att när hon till slut förlorade makten var det för att hon införde en ny skatt, en skatt på varje boende istället för som tidigare på fastigheter.

Hennes antikommunism hindrade henne inte att tidigare än de flesta inse att Gorbatjov var en annan sorts Sovjetledare och att hon så hjärtligt tog emot honom bidrog till att Reagan var beredd att göra upp med denna annorlunda kommunistchef. Resultatet blev murens fall och kommunismens sönderfall.

Kusligt krig

Förlusterna i människoliv till följd av Falklandskriget var kusliga. Och även om britterna utkämpade ett försvarskrig kan man undra om målet rättfärdigade medlen. Å andra sidan blev ju resultatet att den blodbesudlade juntan i Argentina föll och det var en stor vinst för frihet och demokrati.

På det sättet är det ofta svårt att komma till en entydig uppfattning om Margaret Thatchers insats. Var hon en hjälte eller en fanatisk marknadsextremist?

När Tony Blair kom till makten i spetsen för en labourregering avskaffade han egentligen inte några av Margaret Thatchers reformer. Det säger någonting om nödvändigheten i det hon gjorde - om också inte om sättet hon gjorde det på.

Slog larm om Balkan

Efter att hon lämnat politiken blev hon en av de första ledande politiker som slog larm om de fruktansvärda brott som begicks i krigen i det forna Jugoslavien. Medan Carl Bildt i Sverige teg krävde hon högljutt att det internationella samfundet skulle gripa in för att stoppa folkmorden.

Så tillhör jag dem som gillar Margaret Thatcher? Knappast. Under hela hennes aktiva tid såg jag henne som en ganska ruskig representant för en misstolkad och omänsklig form av liberalism.

Men såhär långt efteråt när hon sitter ensam och dement i sin bostad (med ett glas whisky framför sig) kan man inte bara känna medlidande med henne utan också en viss beundran för att hon aldrig dagtingade med sitt samvete - och långt oftare än vi trodde då faktiskt hade rätt.

ERNST KLEIN