Det började med ett högtidligt allvar, låga körstämmor inledde, sedan adderades en efter en – verkningsfullt. Kören sjöng stabilt och ”naturligt”, med balans mellan stämmorna. Deras textning framstod som omsorgsfull, något som annars ofta får stå tillbaka för klangbildningen, ibland till priset av ”utspel” och inlevelse. Här hade de hjälp av S:t Larskyrkans fina akustik. Vad bra att denna helgedoms ljudegenskaper tas tillvara med musik av större proportioner!
Orkesterns sound var behagligt, några gånger blev det rytmiska elementet lite suddigt. Solistkvartetten övertygade, jag njöt av samtligas insatser. Så här i efterhand minns jag särskilt Johan Christenssons klara tenor.
Även om Ingelberg höll en låg profil på ledarpulten uppfattade jag hans dirigering som tydlig. Och lika tydligt var hur hans och allas arbete resulterade i något värdefullt!
Kanske finns det en anledning till att Haydns ”Requiem” inte hörs och spelas lika ofta som de av Mozart, Brahms, Verdi och Fauré. Det är intelligent skrivet, men det saknas ett djupare uttryck i helheten. Dock: samspelet mellan kör och orkester är ofta intressant, till exempel när damstämmorna i inledningssatsen mässar på mer eller mindre samma ton medan stråkarna är rörliga och står för det melodiska förloppet.
Bra gjort att lyfta fram tonsättare och verk vid sidan av de ständigt återkommande standardverken, de säkra korten. När även sällan hörd musik får uppmärksamhet och ”rättvis” repetitionstid kan det hända saker – som i lördags!
Det var fullsatt i kyrkan, och det är uppbyggligt att inse hur oumbärlig levande och god musik fortfarande är.
Gunnar Ekermo