De osaliga kvinnorna på Löfstad. Den inmurade pojken på Ekenäs. Den gråtande kvinnan i Ljung.
I Östergötlands museums nya bok "Det mörka Östergötland – där sägnerna möter källorna" tar sex författare med läsarna till sexton platser i länet där kusliga, hemska händelser inträffat – eller åtminstone sägs ha inträffat.
Utöver rena spökhistorier bjuds läsarna på gripande livsöden genom århundradena, som familjen med sju blindfödda barn i 1800-talets Åtvidaberg och länets siste bödel i Rogslösa.
Björn Ivarsson Lilieblad är historiker och avdelningschef för Samlingar och konservering på Östergötlands museum. Han är redaktör för "Det mörka Östergötland".
– Tanken att göra den här boken väcktes när mina barn tittade på spökjakter på Internet. "Är det här verkligen sant", undrade de. Det triggade igång historikern i mig – att undersöka berättelserna källkritiskt.
På sociala medier har spökjagande filmmakare, utrustade med diverse utrustning som påstås kunna bevisa övernaturliga fenomen, hittat en lukrativ marknad för en övervägande ung storpublik.
– Ansatsen är pseudovetenskaplig, bland annat genom att de så kallade utredarna försöker använde ett språkbruk som liknar, men inte har det minsta med vetenskap att göra, säger Björn Ivarsson Lilieblad och fortsätter:
– Det är viktigt att museet tar en tydligare roll i samhällsfrågor, som i det här fallet faktaresistens. Så det vi har gjort är att vi tagit berättelserna och ställt dem mot historiska fakta. En av våra teser är att det inte handlar om saker som är oförklarliga, utan bara oförklarade. Och jag tror vi har förklarat de flesta av de här spökhistorierna.
Samtidigt har ni fått ekonomiskt stöd av Visit Östergötland och vill locka turister till platserna som beskrivs i boken. Slår inte även ni mynt av spökhistorierna?
– Det här är platser som i sig är intressanta och väl värda att besöka. När vi besökte dem för att söka fakta var vi väldigt öppna med att vi hade en kritisk grund för våra efterforskningar och vi blev ändå mycket positivt mottagna. Och jag tycker inte att vi "förstör" berättelserna utan ger dem en ytterligare dimension.
– Det finns även en annan aspekt. Berättelserna är kulturhistoriskt viktiga. Det finns en inneboende mening i dem och det är intressant att undersöka hur de uppstått och varför vi berättar dem och berörs av dem än i dag, säger Björn Ivarsson Lilieblad.