1. Rainer Maria Rilke, målning av Paula Modersohn-Becker från 1906. 2. Max Weber 1918.
Det lär inte behöva påminnas om egentligen, men under pandemin vändes mycket upp och ned i våra liv. Förutom stor tragik med alla sjukdoms- och dödsfall satte ovissheten skräck i många och vår vardag förändrades som över en natt. En del permitterades från sina arbeten medan andra arbetade på isolerade i hemmen. Vi lärde oss bunkra både mat och toalettpapper (för att inse att det senare kanske inte behövdes riktigt i den utsträckning vi först trott) och beställa hem förnödenheter och covidtester med bud.
Nu har vi vaccinerats och börjat ses mer eller mindre som om pandemin aldrig hände. Men det som hänger kvar är alla relationer som skadats eller rentav fått en del att gå skilda vägar.
Socialstyrelsen har rapporterat om att coronapandemin ökat risken för våld mot kvinnor och barn. Det visade sig att begränsningen av rörelsefrihet, inte minst för dem som lever i hedersrelaterat förtryck, ökade.
Fler sökte sig till naturen under pandemin. Vi behövde ett andningshål; fönster till friheten. Då kunde vi umgås med varandra igen – bara vi fick lite mer balans i vardagen. Vi behöver tydligen kontrasten mellan närhet och nya intryck; att hinna vara ifrån och sakna varandra.
Kan vårt ständiga umgänge med varandra vara en bidragande faktor till den ökade skilsmässostatistiken?
Förutom avstånd behövs även en viss förtrollning för att tändningsgnistan ska bestå. I en understreckare i Svenska Dagbladet 2005 påpekade Martin Thomasson att ”1922 beskrev emellertid Franz Kafka en så gammal medieteknik som brevskrivandet som ett umgänge med spöken, och då inte bara med mottagarens spöke utan även med ens eget spöke, vilket tar gestalt mellan raderna i det brev som man skriver”.
Kittlande! I det avstånd som brevskrivande erbjuder uppstår nämligen en naturlig kommunikation och självreflektion. Det får ta tid. Och kanske är den sortens skrivande och kommunikation som att samtala med spöken?
Men även levande och längtande människor av kött och blod finns på andra sidan brevskrivandet. Efter den store poeten och brevskrivaren Rainer Maria Rilke (1875–1926) finns omkring 7 000 brev bevarade. De mest kända är breven han skrev till den unge poeten Franz Xaver Kappus mellan åren 1903 och 1908. Dessa gav Kappus ut som "Brev till en ung poet" som har översatts och lästs i stort sett hela världen.
Även Rilke talar om övernaturligheter som spöken eller gastar och änglar. Han stod med ena benet i romantiken och det andra i modernismen. I detta uppstår en "magisk" mix av den gamla folktrons väsen och den moderna tidens utveckling och framtidstro. I dag händer det att Rilke refereras till som ”new age” på grund av sina teman med änglar och magi. Men är det inte ett tecken på att vi i vår moderna tid har tappat relationen till spöken och änglar?
Åtminstone sedan Max Weber lade fram sin tes om "Entzauberung der Welt" har det diskuterats om och hur avförtrollad världen egentligen är. Folkloristen Tora Wall menar motsatsen. Ordet ”förtrollad” är än i våra dagar laddat med positiva saker. Vi har inte fått en avförtrollad värld, utan förtrollningen fortgår men det görs i lite olika tappning.
I "Traditioner och högtider. Encyklopedisk kalender" (2022) lär Wall oss om hur jul och nyår, påsk och midsommar spelat en viktig roll för att människor förr om åren skulle få återse nära och kära som man inte sett på lång tid. Själva sinnebilden för ett kärt återseende!
Förr i tiden var vi mer ifrån varandra. Fäbodjäntorna försvann ut på fäbodarna – inte sällan långt hemifrån så att de bodde borta i långa perioder. Männen for ut till havs för fisket och kom inte tillbaka förrän det var dags för välbehövlig vila (om de ens kom tillbaka från det stormiga havet). Allt var inte bättre förr, men kanske just därför har vi något att lära av hur dåtidens folktro kunde förtrolla vardagen.
Trollgummor och tomtar kunde varna och göra gott på gården. Men de uppfattades också som hot mot människan – och på det sättet liknar de dagens väsen: maskinerna och AI som riskerar att ta vår plats. Vi är nyfikna på naturen och tekniken som finns i vår vardag och omkring oss, men samtidigt ser vi med oro på den. Vi vill inte att vare sig natur eller maskin ska ta över och växa sig så vild eller medveten att vi inte kan kontrollera den längre. Men i lagom doser kan vi lära oss saker för att själva växa som människor.
1. Franska dansarna Louis Mérante and Emma Livry i balletten "Sylfiden" någon gång under 1800-talets andra hälft. 2. Den danska balettdansösen Lucile Grahn 1826 i rollen som sylfiden i August Bournonvilles klassiska balett ”Sylfiden” (1832).
Axess TV sände nyligen August Bournonvilles (1805–1879) ”Sylfiden” i en inspelning från Danske Kongelige balet från 1988. Det är en romantisk balett i två akter som uruppfördes i Paris våren 1832. Varför kan den vara intressant för oss i dag?
Dels är den en romantisk klassiker om kärlekslängtan och triangeldrama, framförd i vacker balett. Dels är den ett intressant exempel på magiska väsen ur folktron som kryddade våra liv och berättelser mer förr än nu. Det kan vi lära oss något av i vår avförtrollade samtid!
Baletten utspelar sig i 1830-talets Skottland (den manliga huvudrollen dansar i kilt) där bonden James är på väg att gifta sig med bondflickan Effie. Men då visar sig en "sylfid", ett kvinnligt skogsväsen, och förvrider huvudet på honom. Som om ett skogsväsen inte vore tillräckligt med övernaturlighet för handlingen så har också byn en lokal häxa, Madge.
Häxan förutsäger Effies framtid och säger att hon kommer att bli lyckligt gift trots att James inte älskar henne. James blir arg och jagar iväg Madge. Därefter blir James ånyo uppvaktad av sylfiden som förklarar sin kärlek för honom. Men hon kommer att dö om han inte älskar henne tillbaka! Då säger han att han gör det och understryker detta med en kyss.
James vän Gurn ser kyssen och eftersom han också åtrår James fästmö Effie, berättar han om det inträffade för henne.
På dagen för bröllopet dansar James med sin brud, men han ser bara sylfiden framför sig. Sylfiden i sin tur stjäl vigselringen från Effies finger och försvinner. James följer efter sylfiden och Gurn tröstar den chockade Effie.
I andra akten befinner vi oss i den mörka skogen där häxan Madge samlat sina häxkollegor som förtrollar en sjal. När det blir gryning anländer James med sylfiden, men eftersom James tillhör de dödliga inser han att han inte kan få henne. Madge säger att hon har en lösning på detta och ger honom den förtrollade sjalen med instruktion att svepa den om sylfiden som då ska tappa sina vingar och bli hans – för evigt.
James gör så, men sylfiden faller i stället död ned. Därpå återvänder den förkrossade James hem. Han hör fest och glam på avstånd. Det är Effie som gifter sig med Gurn! Häxan visar sig igen och James anklagar henne för sylfidens död, vilket resulterar i att Madge slår till honom och han dör.
Slutet gott, allting gott? Det är hårda bud i många baletter och operor. Inte minst eftersom många i likhet med ”Sylfiden” baseras på gamla folksagor och sägner som ska fungera sedelärande. Ofta med en brutal handling för att understryka vad som är rätt och fel – och bjuda på lite bra drama med en efterklang av själslig rening.
Stina Thunberg och Fredrik Lindberg fann varandra i den senaste säsongen av tv-programmet "Gift vid första ögonkastet".
Dagens motsvarighet hittar vi kanske om vi tittar på popularitetssiffrorna för dokusåpor som exempelvis SVT:s ”Gift vid första ögonkastet” och Discovery+ ”Älskar, älskar inte”. Dessa är så pass engagerande att både digitala diskussionsforum och tv-kanalernas egna spinnoffer talar vidare om relationerna. Varför?
Norrköpingsbon Kim Angelica Lindberg träffade Elton Djon Cruz från Kap Verde i tv-programmet "Älskar, älskar inte".
Vi tycks ha ett stort behov av att reflektera och diskutera kärleksliv och relationer. För att vi i dag träffas för mycket och sliter för lite på varsitt håll? Är dessa dokusåpor uppläxande och sedelärande på samma sätt som våra klassiker?
I likhet med de klassiska folktrosagorna och sägnerna speglas rädslor, glädje, sorg och humor i dessa program. Vi studerar oss själva i ett uppskruvat tempo med kameraljussättning och kan hånskratta åt det dumma i enkelheten. Men i själva verket är dessa dokusåpor med kärlekstema precis som våra sägner och sagor.
Som tittare sitter man ofta och känner sig nöjd över att inte ha fallit i samma fälla eller betett sig på samma sätt som dem som deltar i sådana program. Men får man verkligen motsvarande katarsis-upplevelse som exempelvis en balett som ”Sylfiden” erbjuder? Om vi lär av folktron och balanserar det moderna med det romantiska tror i alla fall jag att vi kan komma ganska långt på vägen. I så fall går det att finna magi i både dåtid och nutid.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess magasin och författare, senast utgiven med "Den tidlöse resenären. Rainer Maria Rilke" (2021).