Jonas Gardell får oss att prata om aids

Som att Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, vägrade ta in dödsannonser om det var en man som stod som närmast sörjande. Det ansågs ovärdigt.

En stund senare, inne i den dammiga och fullpackade prideparken i Tantolunden, står jag i min pojkväns armar under den årliga schlagerkvällen. Där, bland en stor samling hbt-personer från hela Sverige, började jag tänka på hur långt vi har kommit, och långt det är kvar. 1982 diagnostiserades den första patienten med aids i Sverige. Det är 30 år sedan. Jag är född fem år senare och har levt i en generation som hört om aids men inte kunnat förstå hur det var. Först när jag i somras deltog i lajvet "Just a Little Lovin'", som utgick från hur New York berördes av samma våg, förstod jag. Maktlösheten när andra dör ifrån en, utan att man förstår hur, samtidigt som man är livrädd för att man också skall drabbas.

Berättelser om aids är mer än berättelser om en sjukdom, det är berättelser om människor. 1989 skrev Gardell "Ömheten", om det unga paret Rasmus och Benjamin och hur deras kärlek svärtas ner av den hemska sjukdomen. Pjäsen är grund för höstens romantrilogi och tv-serie, "Torka aldrig tårar utan handskar". Det starkaste för mig i "Ömheten", och sista delen i tv-serien, är när Rasmus föräldrar deklarerar att Benjamin inte får komma på begravningen, för vad skulle folk säga? Det visar på mekanismerna aids utlöser, skammen, tanken att den som dör i aids får skylla sig själv.

I "Torka aldrig tårar utan handskar" stannar Benjamin vid Rasmus sida till slutet. I Tony Kushners pjäs "Angels in Amerika" tar pojkvännen Prior till flykten när hans kärlek insjuknar, han kan inte se sin egen dödlighet i vitögat. "Änglar i Amerika", som verket heter i Östgötateaterns uppsättning, har ett surrealistiskt raster där huvudrollen Prior besöks av en ängel och dessutom följer med upp till himlen och gör upp om sitt öde. Det är, i sitt originalmanus, en djupt politisk pjäs som visar på hyckleriet i 1980-talets USA men även på människans förgänglighet.

Till skillnad från i dessa historiska skildringar så är Andreas Lundstedts självbiografi "Mitt positiva liv" en berättelse som utspelar sig på 2000-talet. Lundstedt, den andra offentliga personen i Sverige efter modeskaparen Sighsten Herrgård som har gått ut med att han bär på hiv, vittnar om att 30 år efter att hiv kom till Sverige finns det fortfarande en skrämmande okunskap. Hiv har framförallt kvar en skamstämpel.

Jonas Gardell har fått oss att prata om hur det var då, men vi får inte glömma att vi lever nu. Vi kan inte förändra historien men vi kan ändra på hur vi behandlar människor i vår samtid.