Jag var nog tio år gammal och låg hemma i halsfluss. Pappa kom hem med en hyrfilm, "Mrs. Doubtfire". Trots att halsen brann som eld så låg vi där tillsammans och skrattade båda två. Med ett barns nyfikenhet frågade jag vem den rolige gubben var och tillsammans fortsatte vi att utforska Robin Williams hela repertoar – från "Good morning Vietnam" via "Döda poeters sällskap" och "Birdcage" till Anden i "Ala d din".
Till och med det knastertorra intervjuprogrammet "Inside the actors studio" blev en fest när Williams deltog. Men Williams var inte bara ett komiskt geni, i filmer som "One hour photo" fick hans mindre smickrande drag krypa fram i rollen som fotoframkallande stalker.
Och som tv-spelsnörd fann jag en likasinnad i Williams som för egen del var en stor fantast (hans dotter Zelda är döpt efter spelet med samma namn).
Corren har nyligen skrivit om den ökade självmordsfrekvensen bland människor och Williams verkar i nuläget vara ytterligare en i raden av skådespelare som brottats med stora inre demoner och förlorat kampen. Williams har öppen med att han haft problem med exempelvis alkohol. Trots det var det svårt att se den kampen bakom det varma leendet och de mjuka ögonen.