Sven Lyra 1990.
Sven Lyra 95
Minnesbilder med utvikningar
Fem sommarveckor bytes
mot ljudalstrande lådor
min längtans föremål
Jag, vikarie på servicehuset
namnat Eternellen
av den protoironiska generationen
På min lista står en kvinna
som är sina händer
förvärkt
Hennes livskamrat
är stadens kändisoriginal
Jag får träffa Sven Lyra
född Pettersson
smålänning
som min far
I genomsnitt tolererad
i den ambitiösa staden
är den bemantlade
I lägenhetens hall
ser man lätt
personen
men jag tillhör skeptikerna
Sven Lyra 1990.
När klockan slagit fem
läser jag glupskt
på tyst bibliotek
som ska brinna
om mina lådor
musikinstrumentet
det självspelande
Efter dessa veckor
ska jag utbildas
på avlägsen ort
Genom en slutledning
får en överrik invit
vid pentrybordet
rinna ut i sanden
Inbjuderskan
besviken
vill jag tro
blev en minneseternell
Sinnets VVS-montör
ska få sparken
påminn mig om det
Ett lönekuvert
tiden mot de klingande tingen
nu verkligen mina
Sven Lyra 1990
Så nya kapitel
Sedan länge utbildad
i att spela själv
har jag förvandlats till en låda
som spelar på en annan
En kammarkonsert
vid viljans slut
Sven Lyra
ett år från livets
Han reciterar
jag uppbådar
Hindemith
och Bach
Sven Lyra påsvenen med hårdrocksbandet W.E.T. från Linköping.
Nu
blir detta en dikt
och jag citerar
Av mina splittrade utsikter
vill jag lägga mosaik
Dyka i Lyras strof
är nog
Den fallna manteln
axlas av ingen
i staden
Där-idéer-blir-verklighet
Lådornas dioder
tidsmaskinerna
lyser än