Nu är den slut, denna underbara Tranströmerhöst.I dag publicerar vi det sista läsarbidraget, och jag passar på att tacka alla er som skickat in texter. Ofta med fantastiska gläntor av personliga upplevelser och tankar, sådana som kan få oss andra att känna oss mindre ensamma.
Kanske sammanfattar vi Tranströmerhösten lite längre fram och återpublicerar ett urval av era inskick, vi får se.
Själv kommer jag att leva länge på minnet av Tomas Tranströmer på Nobelföreläsningen hos Svenska Akademien 7 december och Nobelprisutdelningen 10 december. I sin rullstol, oförmögen att själv tala, och så fullständigt insvept i uppskattning, applåder, ovationer, ja, kärlek, inget mindre än kärlek. Och så hans eget leende, som måste vara själva motsatsen till självgott.
Till och med Peter Englund skriver på sin blogg Att vara ständig: "Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd."
Ja, så var det. Alla var rörda.
Om jag nu ska välja en, enda Tranströmerdikt (en omöjlig uppgift!) just i dag på julafton får det bli en som är jublande, nästan flygande och som så ofta hos denne musiker i poetkläder, har den musik som klangbotten.
C-dur
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot en ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
Tranströmer skrev den efter att han och Monica gift sig i slutet av 1950-talet, precis innan de flyttade till Linköping. Han utgår i sina dikter oftast från konkreta händelser och sanningskravet är stort. "Han" är förstås poeten själv, staden som sluttade troligen det backiga Södermalm, där han växte upp och där de åter bor. Och det snöade säkert.
Känslan i dikten är oemotståndlig.
Musiken då? Kjell Espmark berättar i sin bok "Resans formler, en studie i Tomas Tranströmers poesi" att det enligt poeten själv är slutet på Sibelius symfoni nr 3.
Lägg också märke till omkvädet, "alla log bakom uppfällda kragar", väldigt ovanligt för att vara Tranströmer som annars skyr retoriska grepp.
Tack Tomas! Och god jul alla!
ÅSA CHRISTOFFERSSON