Det var tisdag eftermiddag. Jag var redaktionschef då och satt och våndades på ett ledningsmöte högt upp i ett syrefattigt konferensrum i Correnhuset. Det var en svår tid av besparingar, vd och ekonomiansvarig pratade budget... Då rycktes dörren upp. "Åsa och Gunilla (dåvarande chefredaktören Gunilla Bejbro-Högfeldt), kom ner direkt, det verkar hända nåt fruktansvärt i New York, vi vet inte vad det är...".
Så vände allt. På redaktionen. I världen.
Webbredaktionen kastade ut nyheten på corren.se som då fick sitt första riktigt stora genombrott. Fler och fler hade fått tillgång till internet och vår sajt kraschade av trycket. "Vi fick först lägga ut en nödversion med bara en bild och texter på. Vi gick aldrig hem, vi bara jobbade på", minns dåvarande webbchefen Anna Lindberg.
Vi andra styrde om hela tidningen, slet ut färdigredigerade sidor, flyttade annonser, reportrar gjorde lokala vinklar. Nattredaktören Torbjörn Westerlund ritade en dramatisk förstasida i storformat (Corren blev tabloid först 2005) med en gigantisk bild från New York.
Utrikesexperten Ernst Klein skrev en snabbanalys och konstaterade redan då att: "Den saudiske mångmiljonären Usama Bin Ladin, som verkar i skydd av den afghanska talibanregimen, är den som omedelbart är huvudmisstänkt. Men trots att USA i åratal haft honom högst på sin lista över potentiella fiender, har man inte lyckats komma åt honom."
Gunilla skrev krönika på förstasidan och slutade med "Världen blir sig aldrig lik efter 11 september 2001".
Så rätt hon fick.
Som ni märker är det ett sådant där dubbelt minne. När något stort händer vaknar ju alla journalistsjälar och hela redaktionen går upp i varv. Alla jobbar stenhårt och drar åt samma håll. Och jag slapp ut från det hemska ledningsmötet.
Men jag kan lova att också vi luttrade journalister var djupt berörda och långa stunder handlingsförlamade framför tv-apparaterna den där eftermiddagen.
En vecka senare höll vi tyst minut på företaget och eftersom både vd och chefredaktör var borta fick jag leda den. Jag minns det så väl, för plötsligt kom allt vällande och fast jag kämpade och kämpade bar inte rösten ens till de få ord jag skulle säga.
Men hur kunde Usama Bin Ladins terrorister faktiskt genomföra dåden, hur förmådde de? Den mänskliga frågan är lika viktig som Säposkydd och passkontroller. Inte minst efter vansinnesdåden i Norge.
Jag läser just nu Bokens dag-aktuella Ann Heberleins "En liten bok om ondska". Mycket klok och tänkvärd sammanfattning av de kända förutsättningarna för ondska. Främst kommer rädsla.
Mördare och torterare drivs oftare än man först kan tro av just rädsla.
Och då krävs propaganda eller "hjärntvätt" från en stark ideologisk makt som målar upp bilden av en livsfarlig fiende. I det här fallet "USA". Fienden måste sedan avhumaniseras.
Heberlein skriver: "Ondska och grymhet frodas i ideologier som har makt att skapa fiender, att beröva den andre mänsklighet, att reducera den andre till ett objekt."
Som hos terrornätverket al-Qaida, som hos de amerikanska soldaterna i Abu Graib.
Nu som då gäller det för oss alla att inte falla i samma fälla.
Ann Heberlein rekommenderar ett "etiskt korrektiv" som är lika enkelt som bra: Principen om varje människas unika värde.
PS. Nästa vecka skriver Erik Wallsten lördagskrönikan. Åsa Christoffersson är ledig och tillbaka i början av oktober.