Det regnade igen. Ljuset slog om till rött i Vallakorsningen, en söt tant kom runt hörnet från Konsum, framför mig låg en vit bil. En Toyota. Jag kände mig lugn där bakom. Vindrutetorkarna slog sakta.
Grönt. Toyotan pep iväg. På Malmslättsvägen var det ovanligt stillsamt med en ensam cyklist som stretade längs kyrkogårdsmuren, hem mot Ryd på en skraltig cykel.
Kanske flåsade tentaläsning och ångest i nacken, kanske väntade massor av öl och äntligen fredag.
Vad vet jag.
Domkyrkans trygga torn visade tjugo över två.
Längs Östgötagatan hade högstadieeleverna och gymnasisterna börjat drälla i klungor på väg mot bussarna och hemmen. De såg så fina ut i duggregnet, unga och med framtiden för sig.
Cykelräknaren vid biblioteket visade 1 732.
Jag ville inte komma hem. Jag ville aldrig någonsin komma fram.
Det var sista dagen på min ledighet. Jag hade skjutit upp det här ärendet.
Skjutit upp och skjutit upp och stannat i mitt gryt.
Gått upp på morgonen, målat i köket, lyssnat på P1 och sett "Escape to the country" på TV8 kl 14.35. Varje dag likadant.
Jag hörde hela radioföljetongen av "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfelt, Norrköpingspsykologen som vann Augustpriset för just den här ungdomsromanen. Det är länge sen jag läste någon ungdomsroman och jag gillar inte radioföljetonger. Men jag kunde ju inte byta kanal med färg på fingrarna. Och jag blev fast. Svarade inte i telefon mellan kl 11.35 och 12. Då fick jag höra "Dagens dikt" också.
Började längta efter Thomas Nordegren i "Nordegren i P1" och Bo Holmström i mitt gamla hatprogram "Ring P1". "Radiopsykologen", "Vetenskapsradion historia", "Studio ett". Allt hörde jag. Ingen människa träffade jag.
En dag kom min man hem med en Lars Gustafssondikt, "Elegi för en död labrador". Den är ganska lång, närmast prosalyrisk, och den börjar:
Här kan det finnas, mitt i sommaren,
några dagar när det plötsligt är höst.
Koltrastarna i träden får en skarpare ton.
Stenarna står mycket bestämda ute ivattnet.
Det vet någonting. De har alltid vetatdet.
Vi vet det också, och tycker inte om det.
Jag läste den om och om igen. Vid raden "Jag frågar mig nu, när denna långa stumma vänskap är förbi för alltid, om det möjligtvis fanns något jag kunde som imponerade på dig" måste jag alltid bryta en stund.
Lyssna på radio. Måla.
Men nu var det den sista lediga fredagen och det regnade.
Till sist var jag framme på vår gata. Det gick inte att undvika. Jag parkerade bilen, tog kartongen som jag försiktigt ställt på golvet framför passagerarsätet, lyfte den med två händer, den var oväntat tung, höll den i famnen - och gick in.
På kartongen står det "Innehåller askurna av trä", "Kullsäters smådjurskrematorium, Rimforsa" och "Winston".
Vi har inte öppnat den än.
Men jag förstår att jag nu är en människa utan hund - och utan proportioner.
Så småningom hoppas jag kunna vila i tacksamhet och minnen.
ÅSA CHRISTOFFERSSON