Romanska bågar måste vara en av världens vackraste dikter. Det är den med "Skäms inte för att du är människa, var stolt!". Där finns också den här raden som man alltid kan bära med sig och svepa om sig:
"Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Är det? Är det säkert? Duger jag? Ja, svarar dikten, ja, det är som det ska.
För mig hade Tomas Tranströmer nästan inte behövt skapa något mer än "Romanska bågar".
Men han skrev tolv diktsamlingar och en liten pärla till memoar ("Minnena ser mig"). Produktionen är inte stor. Men desto mer gripbar för läsaren, och fulladdad, varje ord, varje rad, varje skiljetecken är lågmäld dynamit.
Han översatte engelsk poesi, var verksam i bibelkommissionen, undervisade i kreativt skrivande på Uppsala universitet och handledde inom psykologi. I alla år fram till den olycksaliga stroken 1990 var han också yrkesverksam som psykolog. Tiden innan var full av stress, högt blodtryck, migränanfall.
Under sex år på 1960-talet var han psykolog på Roxtunaanstal-ten utanför Linköping. När han hyllades på Svenska Akademien i onsdags kväll hade man valt elva dikter, tre av dem ur samlingen "Klanger och spår" (1966) som han skrev under Roxtunaåren.
Ha! säger jag, lång näsa åt dem som under vänstervågen på 1960- och 70-talen kritiserade just "Klanger och spår" för att inte vara nog ideologiskt korrekt. Tranströmer är visserligen inte opolitisk, men i första hand mänsklig. Gud ske pris!
ÅSA CHRISTOFFERSSON
PSBry erinte om när det blir för högstämt i hyllningarna runt Tranströmer. Läs hans dikter istället, alla utom den sista haikusamlingen "Den stora gåtan" finns samlade i pocket nu. Eller hör hans egna, gamla inläsningar på cd eller Youtube, ingen läser bättre än han själv.