När vi läste Harper Lees roman "Dödssynden", eller "To kill a mockingbIrd", i Correns bokcirkel hände det som bara sker helt sällan i en läsande människas liv. Dörren öppnades till en annan värld och jag absorberades.
Boken har kommit ut som klassikerpocket nu i höst. Jag läste den aldrig som ung, men hade säkert älskat den.
Harper Lee beskriver sin egen barndom i en het, fördomsfull men charmig sydstatshåla. Romanen är rent Astrid Lindgrensk med sitt barnperspektiv, sina busstreck och pojkflickan Scout som en amerikansk Pippi Långstrump. Hon har ingen mamma och hennes pappa Atticus Finch är inte sjörövarkapten, utan advokat.
Han är mycket borta, här daltas inget, men han framstår som en ljusgestalt och en riktig hjälte då han står upp tar jobbet som ingen vill ha: att försvara en svart man som falskeligen anklagas för våldtäkt av en vit kvinna. Både han och barnen utsätts för hot och våld.
Naturligtvis har en svart man inte en chans. Inte en chans. Det är det stora dramat, men här finns också flera små. Som när Scout och hennes bror får följa med familjens hemhjälp Calpurnia till de svartas kyrka en söndag. Herregud!
Det är 1930-tal och åtskillnaden mellan svarta och vita så fundamental att det är helt ofattbart att Barack Obama faktiskt kunde väljas till president drygt 80 år senare.
Då kan man tro att det självgott går att dyka in i "Dödssynden" och peka finger åt tidigare generationer, så inskränkta, så korkade. Inte upplysta och fördomsfria som vi.
Nej, nej, så lätt kommer man inte undan. Vilka fördomar har JAG?. Hur delar jag in människor, kanske i trevliga värmlänningar och rasistiska skåningar. Eller fördomsfulla white trash-personer mot bildade akademiker. Snabbt inser man hur orimliga alla generaliseringar är. Och hur mycket ska inte vi européer skämmas för romernas situation?
Harper Lee är dessutom en gåta i klass med J D Salinger, han med "Räddaren i nöden". Hon skrev bara denna enda roman, som belönades med Pulitzerpriset. I dag är hon 84 år och lever hon tillbakadraget, talar aldrig med läsare, ger inte intervjuer.
Läser Susanna Alakoskis förord: "Fler författare kanske borde skriva en enda angelägen bok som förändrar världen i sin egen tid, istället för tio som får oss att slå ihjäl ett par timmar".
Det ligger något i det, även om det är hårt. Torgny Lindgren berättade själv på bokmässan att han skrev erbarmliga böcker innan han hittade sin stil. Det är nog få förunnat att kunna utan att träna.
Men strunt i det. Läs bara "Dödssynden", lova mig det.
Själv måste jag leta rätt på filmen med Gregory Peck från 1962, "Skuggor över södern".