Gustaf Fröding fyllde 150 förra helgen och det är så konstigt, men nu när jag läser om honom överallt så känns det så fjärran och märkvärdigt. Då tänker jag på Sven-Ingvars och pappas gode vän Åke.
Fröding är en av de största svenska poeterna, så är det bara, se på rytmen, musiken i texten, alla stilgreppen som rim, alliteration, assonans, ljudhärmande ord. "In i snåret av björkar och alar och hassel/var det viskande snack, det var tissel och tassel...". Man måste nästan läsa högt för sig själv för att riktigt känna melodin.
På slutet blir han en slags premodernist som förenklar och koncentrerar, fortfarande med en sällsam styrka i texten. Som i "Ett grönt blad på marken":
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuv, stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Det var Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som lärde mig älska Fröding. De kom till aulan på gymnasiet i Hagfors. Vi hade ingen aning om Fröding, fast vi gick i skolan i Värmland. Sven-Ingvars hade gjort sin stora satsning och spelat in den mycket lyckade lp:n "Sven-Ingvars i Frödingland" och nu berättade och sjöng Sven-Erik direkt för oss gapande gymnasister.
Jag köpte min kärlek för pengar
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Det var och är hjärtskärande. Fröding var ingen lycklig människa, ständigt fylld av fruktansvärda samvetskval och religiösa grubblerier med inslag av skuld, jagad av alkoholism och hallucinationer. Han tog sitt fadersarv med sig i ett plåtskrin till Uppsala där han skulle studera och bli professor i historia men slösade bort alltihop, 17 000 kronor vilket motsvarar uppåt en miljon i dagens penningvärde. Han bjöd runt och delade frikostigt med sig ur plåtskrinet och några studieresultat blev det inte heller. Han vårdades på sinnessjukhus och dog bara 51 år gammal.
Samtidigt var han en oöverträffad skildrare av bubblande livslust och folklig glädje. Det var det jag lärde mig av pappas vän Åke. När det var kalas i Värmland förr, då skulle det sjungas och berättas historier, bullras och knackas i glas. Åke läste dikt. Alltid samma. Alltid "En litten låt ôm vårn", med första versen:
Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!
Varje år är det Fröding som sjunger in våren i mitt huvud, när jag cyklar hem i ljusa kvällar genom Linköping.
Och just så vill jag ha min Fröding. Sjungen och läst och använd, tjong fadeladeli.
ÅSA CHRISTOFFERSSON