Kulturellt kapital - blaha blaha?

När Mikael Cocozza intervuades på ledarsidan i måndags drog han åt ett tydligt kulturellt håll, som kanske förvånade en del.
"Kulturen borde bli bättre på att söka privat sponsring", sa han.
Ja, finns det egentligen några kulturintresserade företagare undrade jag på twitter och facebook och efterlyste exempel på lyckad kultursponsring.
Resultat: Klent.
Jo, Tekniska verken var med och finansierade Mattias Klum-utställningen på Östergötlands museum (bra!). Lundbergs gav Norrköpings symfoniorkester 1 miljon i 100-årspresent förra året (toppen!).
Annars: Mest småskvättar medan idrotten i Linköping drar in 50-60 miljoner per år (enligt Cocozza).
Flera FB-vänner tar upp att idrottssponsring är avdragsgill, men inte kultursponsring.
Stämmer det? Ringde Skatteverket och kollade. Nej, inte formellt. Det är samma regler för all sponsring. För skatteavdrag krävs motprestationer, sponsringen måste ha som syfte att öka eller bibehålla företagets inkomster. Gåva är aldrig avdragsgill. Det är förstås det som blir kruxet för kulturen. Eller som Johan Hagesund på DIBB förlag påpekar på Twitter: "Det är otänkbart att trycka en seriös bok med 10 sidor reklam + sponslogga på framsidan. Samma känns comme il faut inom idrotten."
Visst är det så. ÅFF förlorar inte i trovärdighet för att spelarna har "Klädhuset i Falerum" på bröstet och "Partnertech" på ryggen.
Vad jag minns fanns det med ett förslag om skatteavdrag för kulturspons i kulturpropositionen, men inget konkret verkar ha hänt.
Men inte är det så enkelt att det blott och bart är skattereglerna som dödar kultursponsringen.
Jag tror vi måste gå ett steg djupare till begreppet "kulturellt kapital".
Det var den franske filosofen Pierre Bourdieu (1930–2002) som myntade begreppet symboliskt kapital, utöver ekonomiskt kapital. Dit hör kulturellt kapital, alltså bildning och kännedom om finkultur som statushöjare. För att något ska bli ett kulturellt kapital måste dess värde dock erkännas i samma "fält". Alltså i den egna sociala sfären.
Och det är här något har hänt. Kultur är ingen säker statushöjare längre, inte i näringslivet, inte i toppolitiken.
När Sveriges statsminster Fredrik Reinfeldt beredvilligt svarar att han helst läser Camilla Läckberg och lyssnar på Da Buzz, då kan man kan man konstatera att han har enkel smak. Och det är naturligtvis helt ok.
Men man kan också konstatera att han inte ens försöker skaffa sig kulturellt kapital och dra till med Selma Lagerlöf, som han kanske läste i skolan. Det faller honom inte in. Han gör sig inte bättre än vad han är därför att kulturellt kapital inte är viktigt. I hans ögon. Och, som han tror, väljarnas.
Det är fruktansvärt sorgligt.
Med kultur mognar människan, så får vi livserfarenhet genom andras berättelser, så får vi nya tolkningar och infallsvinklar, nya kretaiva idéer och ett rikare liv.