Moralen är samhällets kitt, skriver Linköpingsprofessorn Göran Collste i sin överskådliga lärobok "Inledning till etiken", som kommit ut i en rad upplagor. Ett samhälle bygger på förväntningar, tillit och förtroende, vi ska kunna lita på att grannen inte tar våra äpplen och vi ska kunna lita på löften. "Rädsla, misstro och normupplösning följer i skandalernas spår", skriver Collste.
Det låter självklart.
Och det är därför som Volkswagenskandalen är värre än man först kan tro.
Den handlar om moral.
Om ni inte hängt med: Tysklands största bolag Volkswagen avslöjades som fuskare och lögnare i tidernas skandal för en vecka sen. I onsdags fick VD:n Martin Winterkorn sparken. Nu rullar huvuden. Någon i den jättelika koncernen har trixat med mjukvaran i VW:s dieselbilar så att de klarade utsläppskraven i USA. När de testades visade de miljöklassade bilarna fina värden, när de åkte på vägen var utsläppen av kväveoxid i själva verket 30-40 gånger för höga.
Rent båg, alltså.
(Vilka modeller det gäller och exakt i vilka länder är i skrivande stund inte klarlagt.)
VW sägs nu sätta undan 60 miljarder kronor till skadestånd och annat skandalanknutet. Minst.
Jag har själv kört VW och varit väldigt nöjd, liksom med den lokala återförsäljaren. Det är inte dem det gäller. Utan jättekolossen Volkswagens ledning. Affärstidningarna nästan tävlar om att rapportera om en koncern som är "extremt toppstyrd" (svd 24/9) och där "rädslans kultur" råder. En kultur av ja-sägare ska ha utvecklats. Ägarklanen Piech och Porsche bestämmer det mesta tillsammans med de övriga ägarna som är mäktiga fackklubbar och delstaten Niedersachsen. Minst sagt en udda sammanslutning – som borde kunna borga för mångfald. Men sannolikt är det precis vad som saknats. Genus och mångfald.
En grupp liknande farbröder har bestämt det mesta.
Teknik har varit viktigare än mjuka värden.
"Jag anklagar ingen personligen, det är 'das System' som det är fel på. Det som hänt är ännu en larmsignal för VW. Man måste modernisera och decentralisera sin företagskultur", säger den tyske professorn Hans-Gerhard Seeba i DN (25/9).
Den sparkade VD:n Martin Winterkorn, 68, behöver ju inte sluta på gatan förstås, det talas om en pension på 270 miljoner kronor, om han nu inte lyckats lägga undan lite av sin årslön på 150 miljoner kronor. Han omskrivs som ett kontrollfreak, ändå håller han själv fast vid att han inte kände till fusket.
Det kanske han faktiskt inte gjorde, jag menar skulle en säkert supersmart person som han ta den risken? Nej, antagligen inte.
Men varför vågade ingen slå larm och tala om att dieselbilarna faktiskt inte klarade miljökraven? Inte en endaste stackars ingenjör eller produktutvecklare eller mekaniker. Många måste ju ha vetat. Men ingen rapporterade uppåt.
Det är här moralen kommer in. Då menar jag inte den enskilde mekanikern eller ingenjörens eventuella feghet, utan företagsmoralen. Ni vet de här vackra orden och policydokumenten, värdegrunden där flosklerna ofta frodas. Det är nästan skrattretande att läsa på VW-koncernens hemsida, där det storstilat talas om deras fem "ansvar" ("responsibility"). Ett av dem är, förstås, "enviromental", alltså för miljön. De har en särskild filosofi som heter "think blue" för en hållbar livsstil. Snacka om tomma ord.
Om moralsnacket ska vara värt nåt så måste det vara allvarligt menat. Genomtröskat och omfattat av alla det gäller, som också haft inflytande i processen.
Inte vet jag hur man gör i så stora sammanhang som ett av värdens tjugo största företag. Men säkert inte med toppstyrning och noll mångfald.
Moral är inget lullull att ta fram och skryta med lite när det passar som försäljningsargument.
Moral måste man mena. På allvar. Det visar skandalen i VW-koncernen.
Veckans citat:
"Jag skäms på Finlands vägnar när jag ser det här. Jag tycker att Finland är skyldigt att ta emot sin andel av flyktingarna".
Henrik Forsius, 94 år och veteran från Finska vinterkriget, uttalar sig i Hufvudstadsbladet om demonstranterna i Torneå som vill stoppa flyktingar med argumentet att veteranerna kämpade i onödan om de släpps in.
Åsa Christoffersson