När ni satt och njöt av Nobelbanketten på teve i lördags kväll bars jag av en buss genom mörkret och duggregnet hem till Linköping. Jag beklagar mig inte, tvärtom, det var den bästa, glåmiga bussresan i mitt liv.
Känslan som fyllde mig, och tror jag alla andra i Konserthuset, var ren och odelad glädje. Utan förbehåll, utan invändningar, utan men.
Ni såg och hörde det själva, den enorma applåden och ovationerna till Tomas Tranströmer då han just fått sitt Nobelpris i litteratur och satt längst fram på den stora scenen och bara tog emot. Han och hela salen såg så lycklig ut att Vinterstockholm, där högerextremister gormat på gatorna på dagen, bytte skepnad till en vänlig sommardag.
Det är en sådan scen man aldrig glömmer, den ensamma, gamla mannen i rullstol, han ser utsatt ut, men det är han som är kungen.
Jag tyckte mycket om Kjell Espmarks tal där han nämnde den 80-årige poetens "skyddslöshet" i raden: "Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag."
Han sa ord som "bilder", "visioner" "avspänd auktoritet" och inte minst "anspråkslöshet". Och så citerade han den strålande metaforen: "Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket." (ur "Madrigal" 1989).
När bussen passerar Nyköping har jag hunnit se filmklippet från prisutdelningen om och om igen. Jag älskar det. Minspelet hos både kungen och Tomas och när Tomas klappar kungen på en gång tacksamt och faderligt på armen och med sin "avspända auktoritet" bryter en smula mot konvenansen.
Det fortsätter han med när han är tillbaka i raden av pristagare och grannen, medicinpristagaren Hoffman, får hjälpa honom att öppna den lilla boxen och titta på medaljen, sen pärmen för att titta på diplomet. Klart man vill se vad man fått!
På nobelprize.org finns både medaljen (23 karats guld och formgiven av Erik Lindberg) och diplomet, som målats av konstnären John Stenborg.
Det går i vitt och blått, kanske antyds hav och djup och ovanpå svävar toner i form av noter.
Det var just musiken som räddade Tranströmer tillbaka till livet efter stroken för 21 år sedan. I Staffan Bergstens "Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt" läser jag om december 1990, då poeten lades in som strokepatient på Västerås lasarett.
Den första känslan var lättnad. Äntligen fick han vila ut och slippa alla krav. Året 1990 hade varit hysteriskt med uppläsningar, hyllningar och utlandsresor, som i sig innebar stimulans, men också massor av vanligt jobb som psykolog i Västerås. Trötthet, utmattning, infektion, migrän. Nu låg han i flera veckor i en sjukhussäng och lyssnade på musik och tänkte att talet och rörligheten i höger sida snart skulle vara tillbala.
Under den långa rehabiliteringen insåg han att talet och högerhanden var borta.
Då sänkte sig mörkret. Vägen ut ur den svarta skogen till den ljusa gläntan leddes av musiken.
Från att ha varit en ivrig, men kanske mer slarvig pianist, blev han en skicklig vänsterhandspianist.
I lördags förmiddag, när hustrun Monica var i konserthuset och repade inför utdelningen, så vilade pristagaren själv hemma och laddade genom att spela piano. Som alltid.
Jag vet inte exakt när tevekamerorna släcktes efter prisutdelningen. Men efter programmet utbröt det raraste kram- och fotokalas på podiet. Jag stod en lång stund och tittade ner på det från min plats på andra balkongen.
Alla pristagarnas familjer kom upp och kameror och mobiler gick varma. Flera ville stå framför Nobelbysten eller sitta bredvid Tomas och bli fotade till familjealbumet. Och han log och nickade och tog i hand med den friska vänstern och sa några ord här och där (han kan säga sådant som ja, nej och bra).
Tranströmers dotterdotter Alice, 9 år, rusade fram och klappade morfar på kinden gång på gång.
Och så kom Monica. Ni skulle sett de kyssarna.
Dem tänkte jag på när bussen rullat in i Linköping och jag gick genom gatorna mot midnatt.
ÅSA CHRISTOFFERSSON
Dikterna i talen
Tacktalet vid Nobelmiddagen hölls av Tomas Tranströmers hustru Monica, som berättade hur rörd och hedrad Tomas är. Dikten hon läste var "Från mars -79" ur diktsamlingen "Det vilda torget":
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Den dikt fysikpristagaren Saul Perlmutter citerade i sitt tacktal på banketten var "Öppna och slutna rum" i samlingen "Klanger och spår" från 1966, som i stora delar skrevs under Tranströmers tid som fängelsepsykolog på Roxtuna utanför Linköping. Här är första raderna:
En man känner på världen med yrket som en handske.
Han vilar en stund mitt på dagen och har lagt ifrån sig handskarna på hyllan.
Vill ni se diplomet så finns det på
http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2011/transtromer-diploma.html