Gick till biblioteket i Linköping och röstade i onsdags kväll. Det var festligt. Inte alls gråtrist som att poströsta, nej, festligt är bästa ordet. Högtidligt låter för stelt.
Himlen över Johan Nyréns stiliga byggnad var full av blått och snygga moln som speglade sig i glasväggen. Där innanför en lång kö med stillsamt väntande människor.
"Kan ni paxa min plats medan jag går och lämnar tillbaka min lånebok" log en 20-nånting tjej och pep i väg för att snart vara tillbaka.
Röstsedlarna med alla namn i rader längst fram, fyra gröna små bås, tre duktiga kvinnor bakom bordet med pennor och listor.
Pålitligt. Sympatiskt.
Kom att tänka på Nobelpristagaren Herta Müller och Correns bokcirkel i våras, då vi läste "I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv". Min kompis Carmen Danciu, som flydde kommunistdiktaturen i Rumänien, har sagt att Müller inte överdriver ett dugg - precis så gastkramande, moraldödande, personlighetsnedbrytande var det att leva i diktaturen. Ett liv fullt av förtryck och angiveri.
Vi gick tillsammans och röstade här i Linköping ett år, Carmen och jag och våra män, de hade just blivit svenska medborgare. Jag måste erkänna, det var först då jag riktigt begrep hur storartat det är att lugnt och tryggt kunna gå och rösta. Gör det!
Marcus Birro i strykklassApropå striden mellan Norrköpings Tidningar och författaren Marcus Birro. Många verkar tycka att Birro måste tåla en negativ recension, att han gör sig själv en otjänst.
Ja, det är klart. Recensenten måste självklart få tycka vad hon/han vill. Och jag tänker också: håll dig för god för sånt här Marcus, du duger så bra som du är.
Men det finns en nedlåtande attityd i recensionen som jag har svårt för. Recensenten skriver: "Att leva och... lär vara Marcus Birros tolfte titel. Det är min första." (Titeln på Birros bok är "Att leva och dö som Joe Strummer").
Om vilken annan författare skulle vi skriva "det LÄR vara hans/hennes tolfte titel" och sen förklara att jag som recensent minsann inte läst nån av dem. Och inte be om ursäkt för det. Det är faktiskt bara att slå Birro på Wikipedia och kanske låna en diktsamling på biblioteket.
Tänk er en recension med meningen: "?Minnen? lär vara Torgny Lindgrens tolfte titel. Det är min första". Skulle ni läsa en sådan recension med förtroende?
Eller sätt in vem som helst, Karin Alvtegen (som bokcirkeln diskuterar på nästa sida), Maria Sveland (som fick en negativ recension i Corren i måndags). Det är inte möjligt. Så skulle ingen skriva.
Men om Marcus Birro går det.
ÅSA CHRISTOFFERSSON