Förra veckan vandrade jag i dödsskuggans dal, med allt långsammare steg, med allt lägre röst, allt mer stilla, stilla, stilla. Dygn efter dygn följde vi vår mamma tills hon förra lördagen drog sitt sista andetag hemma i sin säng.
Anna, min vuxna brorsdotter, sa att hela rummet blev lugnt och det var som om en ängel kom in och tog över och hämtade mamma från alla oss som tagit hand om henne.
Mamma blev 92 år och hade ett långt och rikt liv. Vi är tacksamma.
I två veckor har min kollega Lollo Asplund skrivit lördagskrönikan här (tack Lollo!), nu är jag tillbaka. Men det går nästan inte att skriva. Allt annat går bra. Men att skriva, nej, det är svårt.
Det är som när jag var barn och mamma gick i cirklar runt ritbordet. Våndan bodde i vårt hem och förlaget väntade långt borta i Stockholm. Sen satte hon på sig ritrocken, öppnade tuberna med akvarellfärger och vässade sina blyertspennor med kniv. En halvstor kniv med svart skaft.
Ibland fick vi avbryta leken och komma in och sitta modell. Varken jag eller mina bröder tyckte om det, vi skulle vara blickstilla och så ritade mamma skisser av händerna, hur skjortan föll, detaljer som skulle bli precis rätt. Hon fick muta oss med några kronor i "lön", 2,50 eller så.
Jag minns hur jag satt på knä på golvet i ritrummet, utklädd i brorsans murarskjorta, runt livet ett förklä och i handen en korg. Under knäna en storrutig trasmatta. Stelt satt jag i denna konstiga ställning medan mamma skissade så snabbt hon kunde. Jag var kanske tio år och en riktig pojkflicka med bröderna som förebilder. Inte hade jag flätor och gyllengult hår, det tog mamma från någon bild någonstans och så komponerade hon ihop det hela så att jag blev Kulla-Gulla i skogen.
Mamma ritade alla Kulla-Gulla- omslagen, både till första upplagan på 1940-talet och den som många minns från 1960-talet. Det var då hon kom på färgskalan himmelsblått och brunt, med en klick rött, färgerna blev den förlösande faktorn, och det som slog an hos läsarna.
När jag citerade Heidenstams dikt "Gustaf Frödings jordafärd" på påskafton visst jag inte hur aktuell den skulle bli. Hela tiden vid dödsbädden har jag tänkt "förunderligt stort är ett människoöde". Här är de första, kända stroferna:
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Och så lite längre fram kommer de fyra raderna som jag tycker passar så bra, inte minst till en konstnärssjäl som vår mamma:
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.
Nu vill jag bara tänka att jag sitter på golvet på en storrutig trasmatta i mammas ritrum. Det är tryggt och lite spännande och snart får jag springa ut och leka igen.
Tack, mamma.
ÅSA CHRISTOFFERSSON
Läs mer om Åsas mamma, Elisabeth Christoffersson, på Mänskligt 14/5.