Niklas Orenius, Elsie Johansson och Alex Schulman. DÀr har ni tre som hÄller livsandarna brinnande i mig i höst.
Det Àr minsann inte varje höst som det kommer sÄ bra böcker. SÄna som slÄr undan fötterna pÄ en och gÄr rakt igenom allt pansar. Jag lÀser ju, som ni förstÄr, sjukligt mycket och Àr ganska lÀttroad dessutom. Det finns sÄ mÄnga bra böcker, spÀnnande och tÀnkvÀrda och en del roliga... Sen finns det nÄgra fÄ som brÀnner sig kvar. Som Torgny Lindgrens "Minnen", som Sara Löwestams "HjÀrta av jazz", som à sne Seierstads "En av oss" (om Breivik) eller Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam".
I dag vill jag tipsa om tre sÄdana personliga favoriter. Alldeles nya, svenska böcker som jag tror fÄr ett lÄngt liv.
Elsie Johanssons "Riktiga Elsie". Vilken vĂ€lskriven, skyddslös sjĂ€lvbiografi. Ăntligen fĂ„r vi lĂ€sa om Nancy-trilogins författare "pĂ„ riktigt". Den var sĂ„ svĂ„r att skriva, berĂ€ttade hon pĂ„ Bokens dag i Linköping i tisdags. SĂ„ svĂ„r. Tror jag det! HĂ€r finns allt, livet med maken och hans psykiska ohĂ€lsa och otrohet, den genomfattiga uppvĂ€xten i stugan, som man skulle tro Ă€r pĂ„ 1800-talet (Elsie Ă€r född 1931) . Mamman, den varma, kĂ€mpande mamman. Och inte minst pappan, en sĂ„dan man som folk sĂ„g ner pĂ„. Ingen skurk, absolut inte, men en som inget var vĂ€rd. En grovarbetare som bodde borta hela veckorna i ett spisrum. Inte ens hustrun sĂ„g pĂ„ honom med kĂ€rlek. HĂ€r fĂ„r han upprĂ€ttelse.
Elsie berÀttade att hon bestÀmde sig för att om det hÀr skulle skrivas, dÄ skulle det vara totalÀrligt. Och vet ni, alla slÀktingar (Àven den döde före detta makens) har efterÄt reagert positivt.
Alex Schulmans "Glöm mig". Ja, författaren, bloggaren och radiopoddarens fjÀrde bok (för vuxna) Àr ju redan omskriven och hyllad, ocksÄ av vÄr egen bokcirkel. SÄ förlÄt om jag tjatar, det kan inte hjÀlpas. Det hÀr Àr, precis som hos Elsie Johansson, sÄ totalÀrligt att man tappar andan. Herregud, vilken hemlighet om mamman och sjukdomen alkoholism de tre bröderna Schulman burit pÄ. HÀr berÀttar han som det var, för honom. Med den största kÀrlek och lÀngtan. Det var andlöst nÀr han talade om det pÄ Bokens dag i Linköping.
Dessutom, alla ni som fortfarande tror att Alex Schulman Àr en lÀttviktig "medieprofil". Jag har lÀst alla hans böcker och ser honom som en stor författare. Hans stil Àr att med konkreta bilder, hela tiden konkret, berÀtta och gestalta. Han doppar pennan i hjÀrteblod och skriver sen sÄ lÀtt, sÄ lÀtt.
BÄde Elsie och Alex lÀmnar ju ut sig sjÀlva och andra. Men de gör det sÄ fint, sÄ kÀrleksfullt, sÄ Àrligt att all skam och all förstÀllning flyger ut genom fönstret. Makalöst!
Den tredje boken dÄ? Ja, det Àr nÄt helt annat, men lika vÀlskrivet. Ett journalistiskt reportage i mÀstarklass.
Niklas Orrenius "Skotten i Köpenhamn". Historien om konstnĂ€ren Lars Vilks berĂ€ttar sĂ„ mycket om vĂ„r samtid, om yttrandefrihet, om rasism och framvĂ€xande muslimsk extremism. Om vĂ„ld och uppskruvat samtalslĂ€ge. Huga. Motalasonen Niklas Orrenius Ă€r nĂ„got sĂ„ fint som en klassisk reporter. Han Ă€r entrĂ€gen. Han hĂ€nger pĂ„, stĂ€ller frĂ„gor, tar upp alla tĂ€nkbara trĂ„dar. Och frĂ„gar vidare. Han viker liksom inte en tum. Alla fĂ„r komma till tals, utan att Niklas har nĂ„gra synpunkter pĂ„ dem. BĂ„de de IS-beundrande bröderna som försökte mörda Vilks och Vilks sjĂ€lv (förstĂ„s). De som har svĂ„rt för provokatören Vilks. Och vad Vilks tycker om det. Den hĂ€r boken skaver och sjunger pĂ„ samma gĂ„ng. Man flyter fram i den â och stĂ€ller mĂ„nga frĂ„gor till sig sjĂ€lv under tiden.
Den Àr Augustprisnominerad - med all, all rÀtt.
Jag mÄste sÀga att det borde Alex och Elsie ocksÄ ha varit. Verkligen.
PS. Vill ni se nÀr jag (usch, nej gör inte det) samtalar med Elsie Johansson och Alex Schulman pÄ Linköpings Bokens dag sÄ sÀnds det i repris pÄ 24corren lördag 19/11 och söndag 20/11 efter kl 12. Finns ocksÄ hÀr pÄ corren.se och mvt.se.