Tänk vilka Humanistdygn man har varit på! Det allra första legendariska med humanistmästaren själv, Tage Danielsson, måste jag erkänna att jag missade. Det var 1985 och Linköpings store son höll världens bästa inledningstal, "Den akterseglade humanisten", svårt märkt av cancer. Han dog samma höst, bara 57 år gammal. Talet lästa jag i Corren efteråt och insåg att jag var en idiot som inte skaffade barnvakt och gick dit.

Andra året var med Tages tvillingsjäl Hasse Afredson, han var dyster och märkt av sorgen, och höll ett pyramidalt tråkigt inledningstal. Jag minns det särskilt, eftersom jag hade min lilla dotter i bärsele på ryggen, den blev tyngre och tyngre, där vi stod och trampade i museets foajé och försökte höra nåt, Wallenbergssalen var förstås proppfull.

Stort hopp till 2004. Det sista kanonåret med 7 000 i publiken, om jag mins rätt, och den underbara Viveka Lärn som fått det årets Tage Danielssonpris gjorde braksuccé. På eftersitsen på länsmuseichefen Maria Janséns tjänsterum satt Viveka Lärn och Linköpingsprofessorn Sverre Sjölander tätare och tätare ihop med glödande kinder... Jag tänkte att de diskuterade forskning och fattade som vanligt inget. Ett halvår senare var de förlovade.

Ja, det kan hända mycket på humanistdygn.

Själv har jag varit med i några så kallade "salonger", en om Beatles och en om pressfoto. Det var det som var charmen, ämnena kunde flyga som zepellinare över himlen. Lite stelt ibland, men ändå fritt.

Och alltid lärde man sig något. Alltid fick man en ny tanke med sig.

Men det kunde också finnas o-charm med det gamla humanistdygnet. En stundtals pretentiös och akademiskt uteslutande framtoning till exempel.

Syftet är ju från början är ju att visa fram den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen vid Linköpings universitet. Mycket bra. Men samtidigt som forskare som Sverre Sjölander verkade födda till talare, så fanns det andra som totalt tycktes ha missat retorikkursen. Allt för många "salonger" som jag och mina vänner gick på lämnade oss mest förbannade. Tråkiga ämnen och ogenomtänkta framföranden som man inte begrep. Andra var förstås härliga och lärorika.

Nu ser programmet fantastiskt livfullt ut, med inbjudna stjärnor som David Lagercrantz, Sissela Kyle, Özz Nujen och cirkus, performance och utställningar i många hörn.

Det svåra är ju avvägningen, ska Humanistdygnet försöka bli en mindre variant av Norrköpings populära kulturnatt eller behålla inslaget av forksningspresentationer?

Jag hoppas och tror att det blir en blandning. Humanistdygnet behövs i landets femte universitetsstad.