Var och lyssnade på Jonas Gardell i Crusellhallen i torsdags. Och var inte alls beredd när tårarna kom, satt där och svalde tillsammans med tusen andra medan hedersdoktorn berättade om alla som hört av sig efter att första delen i "Torka aldrig tårar utan handskar" kom ut förra sommaren. Om Alf som 25 år efter att hans pojkvän dog i aids äntligen med rak rygg kunde sätta in en annons, "Till minne av min älskade Hans". Och så med liten stil "Tack Jonas Gardell".

Kanske lite självupptaget att berätta just det, men nej, det var fint. Återupprättelse. Det är det som serien handlar om.

Herregud, tänkte jag sen, jag var ung reporter på 1980-talet. Vad gjorde jag själv? Jag minns att jag skrev en hel del om aids, jag minns paniken som spred sig i samhället.

Och jag minns natten i juli 1985 då Johanna, vår underbara dotter, hade fötts. Det blev komplikationer och jag var tvungen att få en hel massa blod och ligga på intensiven. Vi red ut krisen och allt gick bra, men en natt kom ångesten. Det här var precis i skarven mellan aidsutbrottet och att blodgivarblodet hade börjat testas. Jag visste precis. Jag var själv blodgivare. Jag hade alldeles nyss som reporter skrivit om diskussionen.

Den vassa klon som grep mig i natten, den glömmer jag aldrig, aldrig. Den stack in i mitt unga modershjärta, högg och högg, blodet var inte testat, hackade den, blodet var inte testat, ha ha ha, din man blir änkling och din baby moderslös.

Nej, jag smittades aldrig och ångesten löstes upp och försvann i vardagslivets färger.

Men den svarta natten gav mig en liten, liten aning om skräcken hos de drabbade.

Ändå berättade vi inte så mycket om dem i tidningen, vad jag minns. Kanske gjorde vår medicinska reporter Lilian Hellgren det? Kanske hade vi andra beröringsskräck som handlade just om skuld och skam och en form av omvänd rasism, de som drabbats skulle inte hängas ut, de hade "syndat". Ni minns kanske uppståndelsen när designern Sighsten Herrgård modigt "gav aids ett ansikte". Det var 1987.

Läkaren PehrOlov Pehrson skrev i torsdags en intressant debattartikel i Corren, där han framhåller att många i vården verkligen stannade och torkade tårar. Han ogillar medicinska fakultetens motivering om att Jonas Gardell beskrivit ett "mörkt kapitel i svensk medicinhistoria". Det gällde inte överallt, menade han, men "kanske i Linköping där akademiskt verksamma läkare uttryckte starkt diskriminerande åsikter utan att bemötas av sina kollegor".

Det är Lita Tibbling han menar. Hon var öron- näsa- halsläkare och förespråkade aidsläger. När Jonas Gardell nämnde hennes namn i Crusellhallen mindes jag Correns indirekta svar, den gången.

Bertil Torekull var chefredaktör och han satsade på en särskild aidsbilaga, helt riktad till ungdomar. "Prova petting" och "På med kondomen", var rubrikerna. Jag hittar ett gulnat ex i källaren, det är väldigt pedagogiskt och kanske lite klämmigt. Men: Vi gick igenom smittvägarna – bara med blodet, skrev vi. Aldrig i luften eller duschen, bara vid samlag, inte vid kramar eller sport. Vi berättade var man kunde testa sig. Situation Stockholms nuvarande chefredaktör Ulf Stolt, då 23 år, skrev personligt om att hamna i fel sängar. Vi kallade inte aids för "bögpest", vi jämställde hetero och homosexuella. Vi intervjuade hudläkaren Britt-Inger Coble (använd kondom, då stoppas epidemin, sa hon), som också ställde upp som faktagranskare. Jag minns att jag åkte hem till henne och vi gick igenom alla texter på hennes fritid. Budskapet var rakt emot Lita Tibbling.

Bilagan trycktes i en överupplaga på 17 000 ex och skickades gratis till alla högstadie- och gymnasieskolor i Linköping. Det var i april 1987.

Känner mig fasktiskt riktigt stolt när jag nu ser den igen.

Men vidden av fasan och stigmatiseringen förstod jag aldrig då.

Nu gör jag det. Tack vare Jonas Gardell.