Det är något med vår samtid som gör att man kan turnera land och rike runt för tala om sig själv och sina upplevelser vilket mången svensk glatt betalar för att lyssna på. Det är en tanke som slår mig när jag bänkat mig i Crusellhallen och ser hur Babben prickar av det sedvanliga programmet för den här sortens shower: lite musik, mycket glatt, lite snusk, många skämt om det sönderfallande äktenskapet, den sorgliga biten i slutet där man ska vara allvarlig för att sedan muntra upp stämningen med en hurtig sång.

Babben gör en bra insats, framförallt lyfter hon perspektivet från navelskådande till något som känns allmängiltigt. Även jag, några år äldre än hennes 21-åriga dotter, kan ta till mig och skratta åt Babbens iakttaganden om att livet sällan blir som man tänkt sig, men att det oftast blir rätt bra ändå.

Hela första akten går åt till Babbens krackelerade äktenskap och varför folk stannar för länge i relationer de glömt varför de ingått. Den andra akten utgår från vad som hände sedan, hennes nya kärlek, vad som händer när en förälder dör och rötter rycks upp med jorden. Pratorna blandas upp med bra sångnummer med nyskrivna texter till kända melodier, även om Babbens altröst gör sig bättre i de mer jazziga sångerna och hon ibland slarvar med artikulationen och dränks av musiken vilket gör att underfundigheten inte går fram.

Efter en kväll av Babbens livsvisdomar om vad som händer när man är gift och kärleken vissnat och andas med respirator, vill jag inte gifta mig eller skaffa hus. När jag kommer hem till min hyresrätt kramar jag min sambo och säger att jag älskar honom, låter bli att tjata om att han lagt en massa saker på soffbordet. Istället är jag tacksam för det jag har, för det är den lärdomen jag tagit med mig hem från Babbens show: ta vara på det du har så länge det varar.