Erik Jersenius, kulturchef
För snart sju år sedan började journalisten och opinionsbildaren Paulina Neuding granska ”stöket” på biblioteken. I Svenska Dagbladet och Dagens Samhälle beskrev hon en ohållbar situation för både anställda och besökare. Normkritikerna beskyllde henne för att försvara en exkluderande ”tysthetsnorm” och de som utsatte bibliotekspersonal för hot och våld påstods vara marginaliserade och psykiskt sjuka som inte hade någon annanstans att ta vägen. Men Neuding, som gått igenom incidentrapporterna, kunde visa att ungdomsgängen var problemet.
Nu har regeringen ambitionen att få slut på eländet. Portförbud, dryga böter och till och med fängelsestraff kan bli åtgärder till hands om lagförslaget går igenom. Svensk biblioteksförening befarar att det kommer stänga ute människor från det demokratiska rummet och dessutom göra arbetssituationen värre för de anställda.
Det är svårt att ta den oron på allvar. Först och främst ska folk bete sig som folk i offentliga miljöer, den som inte respekterar lag och ordning hör förstås inte hemma på biblioteken.
När det gäller personalen undrar jag om biblioteksföreningen verkligen känner någon omsorg om den. För två år sedan slog fackförbundet DIK larm i rapporten ”Samhället drar sig tillbaka”. Fyra av fem biblioteksanställda upplevde då att andelen onyktra och aggressiva besökare ökade och över hälften av dem hade upplevt våldsamma situationen. Mest akut var läget på skolbiblioteken där våldet hade fördubblats på bara ett par år.
Förra året kom en rapport från Brottsförbygganderådet som visade att samtliga folkbibliotek i Sverige utsatts för brott och ordningsstörningar under de då senaste tolv månaderna. Journalisterna Stina Loman och Arash Mokhtar på Tidningen Vision granskade kort därefter arbetsförhållandena på biblioteken och beskrev knivhot och psykiska trauman. Var femte biblioteksanställd kände sig otrygg på jobbet och lika stor andel övervägde att sluta på grund av ordningsproblemen. Hela 40 procent av dem upplevde att situationen blivit värre under de senaste åren.
Ett annat bekymmer är att biblioteken allt mindre fungerar som litteraturens högborgar, i stället ska de tillhandahålla all tänkbar information och service när Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och Skatteverket blir mindre tillgängliga samtidigt som allt färre i landet behärskar svenska språket.
Allra mest intressant i Visions granskning var att 63 procent av de biblioteksanställda också ville få möjligheten att helt porta besökare, något de nu får gehör för.
Väktare har blivit en nödvändighet på våra bibliotek, men är det på något vis en rimlig utveckling?
Inte heller de östgötska biblioteken har varit fredade från våldet. Redan 2003 blev en biblioteksassistent på Norrköpings stadsbibliotek angripen av ett ungdomsgäng som sparkade av honom armen. Efter flera incidenter tvingades stadsbiblioteken i Norrköping och Linköping för några år sedan skaffa väktare, innan dess förväntades personalen vara socialtjänst och fritidsledare. Väktarna har enligt uppgift också hållit efter narkotikaförsäljningen på biblioteken, men större muskler har inte varit avskräckande nog, för tre år sedan blev en väktare misshandlad av en drogpåverkad man på Norrköpings stadsbibliotek.
Det ska vara lugn och ro på Norrköpings stadsbibliotek.
Det ska vara lugn och ro på Linköpings stadsbibliotek.
De som missköter sig straffar ut sig själva, de ska inte får skrämma skötsamma medborgare från att i god ordning nyttja sin demokratiska rättighet. Det våldsamma samhällsklimat vi låtit växa fram är det inte bibliotekens uppgift avhjälpa.