Spännande bok om Gestapos svenska ögontjänare

Dagmar Imgart var en otäck människa. Hon låtsades vara fiende till Hitlerregimen, men gick i själv verket gång på gång till Gestapo och angav sina vänner och grannar. Flera dömdes till fängelse, minst två avrättades.

Men i det jättelika brottssyndikat som naziväldet utgjorde var hon en mycket liten kugge. Vi vet numera att mängder av nazister i ledande ställning gick fria och obehindrat kunde fortsätta sin karriär i det demokratiska Västtyskland. Men för att straffa Dagmar Imgart gjordes orimligt stora insatser.

Hennes historia från uppväxten i Örebro till livet i det nazistiska Tyskland och sedan i fängelse berättas i en på många sätt mycket tänkvärd bok av Johan Perwe. Perwe har tidigare skrivit om sin morfar som var svensk kyrkoherede i Berlin under krigsåren och gjorde mycket för att rädda judar undan regimen.

Nu har han grävt djupt i arkiven för att ge en så fullständig bild som möjligt av den svenskfödda Gestapo-agenten med täcknamnet V140 Babs. Det har blivit en bok där varje påstående är noga belagt med källhänvisningar, men som trots detta är mycket läsbar.

Hon går genom flickskolan med svaga betyg och lyckas sedan inte hitta något meningsfullt att ta sig för. Föräldrarna har det gott ställt, pappan har efter diverse andra yrkesförsök framgångsrikt slagit sig på att driva ett åkeri.

Vid 26 års ålder åker Dagmar till Tyskland där hon träffar den åtta år äldre läraren Otto Imgart. Bekantskapen leder till giftermål och från början av 20-talet är Dagmar bosatt med sin man i Tyskland. Maken är verksam i en kyrklig protestantisk högerorganisation, Der Wingolfbund. Efter några år blir Otto lektor i Halberstadt i närheten av Berlin. Det ger paret en för Dagmar viktig social ställning. Det ordnas ofta både fina middagar och kafferep i familjens hem. Till en början är varken Dagmar eller hennes man nazister. Men så småningom kommer hon att glida alltmer åt det hållet, båda makarna blir partimedlemmar, men är knappast aktiva. Otto förtidspensioneras vid 48 års ålder, men får en deltidstjänst som arkivarie inom Wingolfrörelsen. Socialt innebär dock detta ett rejält kliv neråt.

Detta verkar vara vad som får Dagmar att lockas av rollen som Gestapo-informatör. Hon får därmed också förmånen att kunna resa till Sverige, en långt ifrån självklar rättighet under kriget.

Dagmar umgås i kristliga kretsar där hon också avlyssnar regimkritiska åsikter och ibland provocerar fram sådana. Hon hjälper också till att smuggla ut brev till Sverige. Allt detta berättar hon för sin Gestapo-handläggare samtidigt som hon i Sverige uppvaktar både ärkebiskop Eidem och änkan efter den förre ärkebiskopen Söderblom för att dessa ska bistå kristna motståndare till regimen i Tyskland.

I januari 1945 flyr Dagmar Imgart med sin dotter Birgitta till Sverige. Efter nazisternas nederlag inser hon att hennes ställning är prekär och detta bidrar säkert till hon får svåra nervproblem och måste tas in på mentalsjukhus. Året efter hinner emellertid hennes förflutna upp henne och hon utvisas från Sverige. Efter en tid på mentalsjukhus i Tyskland hamnar hon i polishäkte i Giessen där hon bott under krigsåren. 1947 ställs hon inför rätta. Hon döms till tio år straffarbete. Men domen mot henne ifrågasätts. Och 1950 släpps hon plötsligt fri, men efter bara några veckor grips hon igen och åtalas på nytt. Rättegången uppmärksammas stort inte minst i den svenska pressen. Men till allmän överraskning blir Dagmar denna gång frikänd.

Moraliskt kan hennes skuld inte ifrågasättas. Men är det ett brott att ange någon för myndigheterna? Perwes styrka är att han drar fram argumenten för bägge ståndpunkterna. En spännande bok.

ERNST KLEIN