Årets förvandlingar och den skugglikt försvinnande tiden - "Det skymmer ej/ det djupnar" i Bo Carpelans diktning. Han är en av de där författarna man får en kick av att läsa, vare sig det gäller prosan eller lyriken.
"Nya dikter" är, om jag räknat rätt, hans tjugonde diktsamling. Den vackra omslagsbilden, en målning av Esa Riippa, är kongenial med "Molnbåt", återgiven som baksidestext:
Över himlens vatten
över bergens grund
livsbåt, molnbåt
med segel sömmade
av drömmar.
Liksom hos Tomas Tranströmer (haikudikterna) blir Carpelans dikter allt kortare, allt tätare och precisare. Han är en ljuskänslig bildtänkare, och över hans nya samling vilar en lågmäld eftertänksamhet och märklig stillhet som plötsligt kan spräckas av barnröster eller "den blixtsnabba bilden/ av ett svindlande liv".
Från Tranströmer kan man låna en titel som väl korresponderar med innehållet i "Nya dikter": "För levande och döda". Bo Carpelan skriver om allt som var men finns, "oskingrat". I träden sorlar "röster från dem som gått/ och stannat för evigt".
Det är höst med jordsmak, förgängelsens löv och oktoberdimma. Ännu en vår och en sommar med fjärilsflykt och fågelvingar, innan döden vandrar genom vinterluften. Carpelan parafraserar Hjalmar Söderberg: "Jag tror på själens lust/ och dess ensamhet".
Elementära skeenden och enkla glädjeämnen, till exempel en dag utan oro. Ett slags stiliserad bildvärld, men den öppnar sig och förlöser egna känslor och tankar hos läsaren.
GUN ZANTON-ERICSSON