Norrmännen har kommit starkt de senaste åren. Efter Per Pettersons underbara "Jag förbannar tidens flod" (Nordiska rådets pris 2009) och Karl Ove Knausgård mäktiga självbiografi "Min kamp" har jag undrat var norskorna finns? Finns det någon? Jodå. Helene Uri introducerades redan 2004 men jag hittar henne först nu, med senaste romanen "Den rättfärdige".
Pedofil begravsI inledningen begravs den avskyvärde mannen Karsten Wiig, en pedofil som förgripit sig på sina egna döttrar. En av döttrarna finns på plats i kyrkan, sörjande. Annars är det glest i bänkarna. En mycket gammal man vandrar full av ruelse ut från begravningen, Edvard Frisbakke, den berömde advokaten som fick Karsten Wiig fälld. I spänningsfältet mellan dessa båda män dryftas frågor om skuld, ansvar och rättfärdighet. Men vems är skulden? Och vem är rättfärdig?
Hålls på halsterUndan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen den lika lyckliga starten på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?
När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?
Helene Uri håller mig på halster, jag kan inte veta någonting säkert förrän alldeles i slutet. Snyggt gjort!