Det är obegripligt att jag inte läst henne förut, tänker jag först. Här har jag missat en riktig pärla.

Dessutom lockar "Att ringa Clara" med sitt ämne: vänskap. Vänskap mellan kvinnor dessutom, som är så vanlig och viktig men så sällan skildrad i litteraturen. Jag kastar mig glupskt över boken, som börjar med att huvudpersonen Carolin får ett samtal från väninnan Claras bror. Clara är borta. Igen. Ingen vet var hon finns, kan Carolin försöka ta reda på var hon är?

Så pendlar romanen mellan dåtid och nutid. Då, när de två sextonåriga musikstudenterna möts på folkhögskolans bibliotek, i en diskussion om Jean Websters "Pappa Långben" (underbart!). Det är den där jobbiga 16-årstiden när man är så upptagen av vilket intryck man gör att det som verkligen händer aldrig riktigt lyckas tränga igenom ens medvetande.

Inte ens att Carolins hus brinner ner förmår hon ta in. Det är bara Clara Clara Clara. Den underbara Clara som blir Carolins enda vän.

I nutid är Carolin precis nyskild och befinner sig i känslomässigt fritt fall. Och det visar sig att den här romanen inte alls handlar särskilt mycket om vänskap. Den handlar om ensamhet. Om Carolins fruktansvärda ensamhet och hennes oförmåga att knyta an till andra människor. Fortfarande så upptagen av vilka intryck hon gör att hon saknar fotfäste i verkligheten.

Och här blir jag lite trött.

Det är skickligt gjort, det är vackert, det är psykologiskt insiktsfullt - men oj vad jag längtar efter något mindre introvert. Hur länge ska svensk samtidslitteratur blicka inåt? Hur länge ska romanerna handla om hur svårt det är att hitta sig själv och veta vad man vill, långt upp i vuxna år, nästan medelålder? Det är något barnsligt och omoget över detta ständiga självanalyserande.

Anna Schulze har ett fantastiskt språk. Jag önskar att hon använde det till att skriva en roman om människor som vågar leva.