Alain Mabanckou, född 1966 i Kongo-Brazaville och numera bosatt i USA är verksam som journalist, författare och professor i franskspråkig litteratur vid UCLA, USA. Med romanen "Slut på kritan" (2005) vann han Prix des Cinq Continents de la Francophonie. Det stora genombrottet kom med "Ett piggsvins memoarer" (2006) och belönades med Prix Renaudot.

Med samma dräpande humor och vassa ironi som i sin prisbelönta roman "Slut på kritan", berättar Alain Mabanckou om piggsvinet som ligger under ett stort baobabträd och summerar sitt liv.

Författaren anammar den mytiska föreställningen om att varje människa har en dubbelgångare i ett djur. Piggsvinets alter ego är banditen och mördaren Kibandi och därmed hör piggsvinet till gruppen skadliga dubbelgångare. Själva överföringen, fördubblingen, är mer komplicerad och reglerad än om han tillhört de fredliga. Nu har emellertid skurken Kimandi dött och det innebär en helt ny frihet för piggsvinet. Han är befriad från sitt uppdrag och nu väntar en tid av bekännelser.

Med sitt galna, aldrig sinande ordflöde serverar författaren ännu en komplicerad livssituation, denna gång tillhörande ett piggsvin. Allt löper utanför logikens ramar. Här finns inte något rationellt. Ändå tar man detta lilla piggsvins kloka funderingar på fullaste allvar. Mabanckou använder kommatecken som enda skiljetecken vilket resulterar i en enda lång ringlande syntax. Som ett rastlöst prat utan slut invaderar texten bokstavligen läsaren. Det är i ärligheten namn inte möjligt att läsa Mabanckou några längre stunder. Jag minns omedelbart känslan av att läsa Slut på kritan, vilket påminde om upplevelsen av att sitta vid bordet intill ett för övrigt intelligent fyllo och ofrivilligt överhöra konversationen. Klokt, men utan förmåga att sätta punkt då och då.

Leken med ord, flödet, den dräpande humorn är Mabanckous egen stilart. Hans textkonstruktion är egentligen betydligt mer avancerad än det där fyllots snack som jag jämför med. Han må ursäkta mig liknelsen, men det är just i brytpunkten mellan detta oerhört enkla, pladdriga snicksnack och det kaos av slang, uppfunna ord och vitsiga poesi som Mabanckous storhet ligger. Med sin vägran att upprätthålla narrativets generella ramar och begränsningar har han tillfört den litterära kartan en ny dimension.