Den skrivande suputen Spruckna glaset i Alain Mabanckous roman "Slut på kritan" har nu fått en broder i fransk exil.

Rumpologen, som han kallas av vännerna därför att han är expert på kvinnliga bakdelar, hänger på baren Jip?s i Paris istället för på fyllehaket Slut på kritan i Kongo-Brazzaville.

Inte för att det gör särskilt stor skillnad, vid sidan av den rent kosmetiska.

Jip?s är en avsevärt mindre sunkig bar och Rumpologen är en välklädd märkessnobb. Alain Mabanckous roman "Black Bazar" är en våldsam, grotesk drift med alla koloniala, rasistiska och självuppfyllande fördomar.

Och under den prosaiskt slängiga, talspråkliga ytan finns en mycket medveten, litterär, rentav höglitterär författare (som gärna och fyndigt odlar intertextuella referenser).

I jämförelse med de tidigare översatta romanerna "Slut på kritan" och "Ett piggsvins memoarer" som båda utspelar sig i Kongo-Brazzaville tycks fyrtiofemårige Alain Mabanckou ha hittat hem i nya romanen, åtminstone geografiskt.

Han är född och uppvuxen i Kongo-Brazzaville, men har tillbringat halva livet i Frankrike och numera USA där han är professor i franskspråkig litteratur.

"Black Bazar" är också rakare och renare, mer nyktert berättad. Fullständiga meningar, vanliga interpunktioner och så, men också mindre galna, extrema överdrifter.

Mabanckou tidigare så hejdlöst svarta satir har en mjukare, nästan lite sorgsen udd i "Black Bazar". Den är mognare men också lite blekare än de tidigare romanerna.

Trots sina manier är Rumpologen en mer vardagligt igenkännlig gestalt som blivit övergiven av fru och barn, och som överhuvudtaget mest av allt vill vara som alla andra. Passa in, framför allt i den forna kolonialmaktens finrum.

Till slut lyckas Rumpologen med det omöjliga: bli tillsammans med en blekvit kvinna. Som dessutom har en rent ypperlig B-sida.