Det här är en riktigt stark debutroman. Det var faktiskt länge sedan jag läste något så oväntat, så drabbande och så kortfattat. Oskar Skog är en 42-årig spelskribent i Malmö och för mig, som inte är spelintresserad, helt okänd.

I "Pojken som fann en ny färg" berättar han om en kärleksrelation, en familj som faller sönder, en katastrof... Händelser i vardagen. Men det som verkligen skiljer Skog från till exempel Knausgård är hans ordknapphet.

Han berättar i mycket korta kapitel, vart och ett med vägledande rubrik. Stilen närmar sig prosalyrik, men med Ernest Hemingways berömda isbergsmetod där det mesta av känslor och dramatik ligger under ytan. Prosan är utmejslad och rak, gärna med dialog, inte ett ord är för mycket. Som läsare hänger man lätt med och till sist blir det till och med så spännande att jag hetsläser. Men det är dumt. Jag saktar upp och läser om.

Artikelbild

Mannen är "jag", kvinnan är bara "hon" och sonen de får bara "han" eller "pojken". Trots att personerna saknar namn, så kommer vi så nära, så nära.

Som förälder fäster jag mig särskilt vid det kärleksfulla portättet av sonen, den lille pojken som inte är som andra. Om han har drag av autism eller något annat sägs aldrig rakt ut, det spelar liksom ingen roll, han är en individ med annorlunda gåvor. Han kryper i mönster över golvet, han går på tå, han hör en melodi som ingen annan hör, på dagis sitter han helst ensam och målar och söker färgen som ingen annan ser. Den binder ihop honom och morfar och mormor, ser du inte det pappa?

Pappan tycks ha lättare att acceptera pojken med hull och hår, mamman är orolig. Pappan vill inte jobba så mycket, mamman är ambitiös. Pappan tiger i sorgen, mamman vill prata.

Jag förstår henne så väl, trots att porträttet av henne tyvärr är det svagaste i boken. I centrum står pappan (som författaren inte skonar på något sätt) och deras relations sönderfall. Och så pojken. Honom glömmer man inte i denna extraordinära debutroman.