Katten Noboru Watanabe från Haruki Murakamis tegelstensroman ”Fågelns som vrider upp världen” dyker upp – alltså försvinner – redan i första novellen i samlingsvolymen ”Elefanten som gick upp i rök”. Boken utkom på svenska redan 1996, och återutges nu i en reviderad, övertygande översättning från japanska, av mor Eiko och dotter Yukiko Duke.

Så är novellen ”Fågeln som vrider upp världen eller tisdagskvinnorna” uppenbarligen en tidig skiss till vad som några år senare skulle bli Murakamis stora roman.

Berättelsen är faktiskt inte den enda av volymens sjutton vardagligt absurda noveller som med lätthet och lättsinne skulle kunna utvecklas till en spännande Murakamiroman. Som novellen ”Att bränna lador”, där berättarjaget träffar en man som under ett marijuanarus bekänner att han, jo, gillar att bränna ned lador.

Artikelbild

Den läsare som vill veta varför, får som vanligt hos Murakami aldrig något egentligt svar. Novellen slutar lika plötsligt den börjar, undflyende, gåtfullt, mitt i tanke (”ibland tänker [jag] på brinnande lador som rasar samman”). Det slår mig att man heller sällan får svar i Murakamis romaner där en gåtfull händelse gärna leder vidare till en ny, ytterligare en och en…

Murakami tillhör det slags författare som man antingen älskar hänfört eller förblir ljummen inför.”. Jag tror att det har att göra med ett slags livsperspektiv. Murakamis huvudpersoner är ofta vinddrivna existenser och, oavsett ålder, liksom eviga tonåringar. Nakna, naiva, nyfikna. Har man inte den där lite löjliga men levande tonåringen i sig, kan jag förstå att Murakami inte smittar.

Som berättare tillhör han annars de naturligt, svindlande begåvade, i stil med IB Singer, i ett litterärt universum där realism och surrealism lever sida vid sida. Som i mina favoriter, romantrilogin ”1Q84” och ”Kafka på stranden”.

Visst har novellerna ”Elefanten som gick upp i rök” två decennier på nacken.

Visst vore det skoj att få läsa Murakamis senare noveller, som den icke-japanskspråkige återkommande kan förtjusas av på engelska i ”The New Yorker”.

Likväl erbjuder ”Elefanten som gick upp i rök” så många exempel på rent lysande novellistik, att jag återigen frågar mig om Murakami är bäst som novellist eller romanförfattare.

Har fortfarande inget svar.