BOK

Ingeborg Nordin Hennel

Alfhild Agrell

Rebell. Humorist. Berättare

Atrium

För Alfhild Agrell (1849–1923) börjar teateråret 1882 blygsamt, med premiären på enaktaren ”En huvudsak” på Nya Teatern i Stockholm. Året innan hade hon debuterat på prestigefyllda Dramaten, även då med en enaktare.

Karriären är alltså ännu i sin linda, när äktenskapsinteriören ”Räddad” slår ner som en bomb dagarna före jul. En skarpladdad replik på Ibsens ”Ett dockhem” (1879) och skriven av pseudonymen Thyra, vars identitet omgående röjs.

För den trendkänsliga Stockholmspubliken blir ”Fru Alfhild Agrell” ett måste, och snart kommer nästa succé, komedin ”Småstadsliv”, året därefter ”Dömd”. I och med ”Ensam” (1886), sedd som bästa svenska borgerliga sorgespelet dittills, är hon etablerad.

Erkänd kollega till Anne Charlotte Leffler (porträtterad av Monica Lauritzen i biografin ”Sanningens vägar” från 2012), Sonja Kovalevsky, Victoria Benedictsson och andra förgrundsfigurer inom det moderna genombrotteti Norden.

Välsedd i salongerna. Mångsidigt produktiv. Vän och samtalspartner till Ellen Key; översatt och uppförd utomlands.

Av den indignerat konkurrenskänslige August Strindberg utsedd till den värsta bland samtidens ”idealblåstrumpefysionomier”.

”Autodidakten” Alfhild Agrell har med andra ord gjort en helt sensationell resa från konditorhemmet i Härnösand till en central plats i Stockholms kändisliv. Värderad också efter sekelskiftet, om än skakad av 1890-talets litterära omorientering, då hon som socialkritisk och genusproblematiserande dramatiker hamnar i ogint bakvatten och sedermera skrivs ut i marginalen – fram till Spetsprojektets och Östgötateaterns hyllade nypremiär 2007 av ”Räddad”.

Med första biografin om Alfhild Agrell har Ingeborg Nordin Hennel åstadkommit ett utomordentligt underhållande och dynamiskt porträtt (trots magert källmaterial) i form av biografiska nerslag, intressanta miljöbeskrivningar och spännande verkanalyser insatta i sitt genuspolitiska och litterära sammanhang. En välbehövlig upprättelse!

Även privat hopas vartefter bekymren för Agrell, med skilsmässa, fysiska och psykiska problem, pengabrist. Den enda romanen, ”Guds drömmare” (1903), floppar. Desto mer populära blir hennes resedagböcker och folklivsberättelser, i synnerhet de komiskt satiriska dagboksromanerna ”I Stockholm” och ”Hemma i Jockmock” av pseudonymen Lovisa Petterkvist.

De sista åren - ett liv i ”tapperhet och bitterhet och stolthet, på trots och självkänsla”, enligt vännen och kritikern Klara Johansson – präglas av ett rastlöst ”vagabonderande”.

Alfhild Agrell dör 1923 på ett sjukhem i Flen.

Fotnot: Samlingsvolymen ”Dramatiska arbeten” av Alfhild Agrell gavs ut 2012 av förlaget Atrium.