BOK

Amanda Svensson

Allt det där jag sa till dig var sant

Nordstedts

Den enfaldigaste kommentar man kan ge till den som levt i en destruktiv relation är: ”Varför gjorde du inte slut med hen?” Om det är något som modern psykologi verkligen kan visa, så är det hur otroligt svårt det är att bryta upp från den relation där man blir hånad, slagen och förnedrad, samtidigt som där finns löfte om bekräftelse och värme. Svårt för alla. Vi kallar det för ”intermittent förstärkning”.

Amanda Svenssons nya roman ”Allt det där jag sa till dig var sant” handlar om detta.

”Hon”, jag tror aldrig hennes riktiga namn blir nämnt i boken, kommer till en folkhögskola i Skåne och en skrivarkurs. Där finns också ”han”, poeten, som går en annan kurs och är fullkomligt uppslukad av Vladimir Majakovskij och dennes författarskap, men mest av allt upptagen med sig själv. En Narcissos som bara kan beundra sin egen spegelbild.

Han ser hennes vilsenhet och osäkerhet och drar henne till sig. I hans värld är hon Lilja Brik, Majakovskijs stora kärlek. Men här handlar det inte om kärlek utan om makt, svartsjuka och ägande. Till detta ägande hör rätten att våldföra sig på hennes kropp och tankar. Tills så Ilse, alias Anne Bonny, kliver in i hennes liv. En piratdrottning, tjuvfitta och vildhjärna.

I hennes sällskap kan ”hon” så frigöra sig från poeten. Tillsammans med Ilse får hon ett annat namn Mary Read. Som två durkdrivna kvinnliga pirater tar de sin hämnd på förtryckaren och förnedraren. En hämnd som också är en upprättelse och frigörelse.

”Allt det där jag sa dig var sant” kan läsas på två plan. Dels som ett verkligt relationsdrama mellan dessa tre. Den kan också förstås som en inre kamp mellan självdestruktivitet och god självkänsla. I båda fallen bär de litterära berättelserna och identifikationerna såväl på en nedbrytande som en frigörande kraft.

Amanda Svensson har utvecklat ett tema som redan ger sig till känna i hennes tidigare romaner ”Välkommen till den här världen” och ”Hej Dolly”. Men här blir saken ställd på sin spets. Uppror mot förtryck, hämnd för förnedring. Likt en pirat skjuter Amanda Svensson själv från höften. Språket är vildsint, ivrigt och omedelbart. Känslan av lite slarvigt skrivande vägs upp av den intensitet som finns i språket. Läs den och tveka sen inte att ge ditt ekonomiska bidrag till Sveriges Kvinnojourer och till föreningen HOPP i Norrköping.