Horace Engdahl: Ärret efter drömmen, Bonniers
När Horace Engdahl härförleden lämnade uppdraget som Svenska Akademiens ständige sekreterare var det, bland annat, med motiveringen att han därmed skulle få mera tid för det egna författarskapet. Ett stilla jubel hördes.
Att hans bok i dag, "Ärret efter drömmen", rymmer essäer och artiklar tillkomna och tryckta 1989-2004, behöver heller inte tysta jublet: gammalt av Engdahl är friskare än nytt av vilken deckardomptör som helst. Här finns en aristokratisk sensibilitet som torde kunna appellera till en mera plebejiskt namngiven publik - och då avses inte bara Stig Larsson, vars författarskap en passant blir föremål för Engdahls vänsälla öga och penna.
Sofokles och Platon
I en tid då folk i gemen tror att jag alldeles nyss stavat fel - han heter väl Stieg Larsson - kan det vara skönt med någon som talar om och med Sofokles och Platon, Ovidius och Diderot, som vore de våra samtida, snubbar från puben om hörnet, om också snäppet exaktare i artikulationen.
Och i en epok begiven på blogg, navel och narcissism är det händelsevis inte alldeles daterat att höra en Horace Engdahl lägga ut skriften kring en viss Sigmund Freud, inte prompt psykoanalysens skolbildare, men den skönlitteräre författaren med samma man. Han som inifrån diktade vad andra sedan cementerade.
Undviker dogmen
Om det är något Engdahl särskilt skyr så är det dogmen. Patentlösningarna och paradigmen. Vetenskapens burspråk. Det genomanalyserade, det fixt och färdiga. Det där som måste veta bäst - och ha rätt.
Oavsett vad bibliotekarierna och docenterna häver ur sig, så är litteraturen ingen sinekur. Det finns ingen nytta i läsandet, ingen moral i det verkliga skrivandet - konst är det som blir kvar när kulturen sagt sitt. Konst, riktig konst, är sällan fiberrik eller uppbygglig. När kulturen söker hävda motsatsen - och det gör den ju, inte minst i budgettider - är den lika skrattretande som en på gotländskt mellanöl eller småländsk inbilskhet dopad Göran Hägglund.
Till människan
Böcker finns i överflöd, det finns inget egenvärde hos en enda bok. Litteratur - eller konst - är däremot det där andra, som man strängt taget kan hitta i papperskorgen utanför bokhandeln eller korvkiosken. Hägglund och Tomas Ledin må prisa normalitet och medelklass: jag blir hellre jagad av vargar än ensam med någon av dem.
Fastän en smula lika på ett fundamentalt plan - bägge diktar de för ingen, för vinden som blåser och publiken som härdar - är de varandras antiteser: Ledin vädjar till folket, Engdahl vänder sig till människan, mig och kanske dig. Och han heter Stig Larsson, inget annat.
Jan Karlsson