Övers: Kerstin Gustafsson
Norstedts
Det går en mindre våg av återupptäckta amerikanska författare i den svenska bokutgivningen. John Williams "Stoner" väckte stor uppmärksamhet i våras. Häromveckan kom den i mitt tycke ännu bättre "Förtvivlade människor", av Paula Fox.
Ett tredje namn i listan är Richard Yates, författaren som också fick sitt genombrott för den stora publiken långt efter att böckerna första gången gavs ut. Mest känd är han för "Revolutionary Road", på svenska 2008. Därefter har ytterligare två romaner getts ut.
Höstens Yates-bok heter "Elva sorters ensamhet" och är en novellsamling.
Det är inte förvånande att Richard Yates återhållna, precisa stil, där det allra mesta ligger i det outsagda, lämpar sig väl också för noveller. Tematiskt rör han sig också på välkänd mark. Novellsamlingens titel ger en god fingervisning om vad hela författarskapet handlar om.
Men personerna som skildras i novellerna är inte alltid uppenbart ensamma. Tvärtom är de oftast del av ett sammanhang. I ett arbetsliv, i en familj, i klassrummet eller i det militära. Kanske på en jazzklubb.
De enskilda miljöerna varierar men övergripande sett är spelplatsen New York och 1950-talet. Efterkrigstid alltså. En tid för optimism och framåtrörelse på många sätt. Men inte så för Richard Yates något kantstötta hjältar. Deras ensamhet ligger ofta i ett slags missanpassning till tiden. Här finns till exempel den strängt, formella lärarinnan miss Snell som inte ens inför jul kan ta sig ur sin bur av konventioner och plikt. Novellens tragikomiska slut beskriver hur hon ger de förväntansfulla eleverna varsitt radergummi i julklapp.
Sergeant Reece är en gestalt av liknande art, som person oåtkomlig för sina underordnade, sträng och fast i en roll han tilldelats. Båda bärare av en ensamhet.
Yates beskriver också de kontorsarbetande, hunsade männen, som vet att de när som helst kan förlora jobbet. Det klirrar av isande ensamhet ur glasen när de tar drinken tillsammans med frun före middagen.
Avståndet mellan människor skildrar Richard Yates med smärtsam bravur.
Den mest överraskande novellen är den sista. Där visar Yates en mer uppsluppen sida, vad gäller stilen åtminstone. Det är en fartfylld och underhållande berättelse om en författare med Hemingway-drömmar som åtar sig ett märkligt uppdrag som spökskrivare åt en taxichaufför. Det är knappast den bästa novellen, men den passar fint i ett läge där man Yates stora skicklighet till trots möjligen har börjat känna en viss mättnad.