Instängd i en mörk och fuktig gammal bunker i underjorden, i sällskap med minst en riktigt (?) död och en levande (?) människa och därtill ett oräkneligt antal fladdermöss, fästingar och andra små djur; där har ni det nog så obehagliga avstampet i Hanna von Croswants andra roman "Bunkern". Liksom debuten "Barnflickan" (2011) är detta alltså en berättelse som spelar på klassiska skräcksträngar.

Från den klaustrofobiska inledningen öppnar sig så själva skräckberättelsen mot sin förhistoria. Påsken 1980 kommer Charlotta, en ung bankanställd kvinna med ett torftigt privatliv till en ödsligt belägen före detta minkfarm för att extraknäcka med att rusta upp inför ett kommande scoutläger. Farmens ägare är två äldre systrar, varav den ena är blind och har paranormala förmågor. Men runt gården stryker också, blir Charlotta så småningom varse, den förre ägaren, den gamle militären Harald. Den sedan flera år döde gamle militären Harald.

Omkring farmen finns en underlig skog som tycks leva sitt eget liv. Charlottas tillfälliga arbetskamrat Lisa tar en promenad, men kommer aldrig tillbaka. Och när Charlotta ger sig ut i skogen för att leta, hittar hon sådant hon aldrig kunnat drömma om.

Men tyvärr lyckas berättelsen inte riktigt leva upp till sin lovande inledning, inte förrän alldeles på slutet, som är ytterst effektfullt. Där emellan blir det tämligen rörigt. von Corswant drar upp många händelsetrådar men nystar sällan upp dem till slutet, hon introducerar många bifigurer, men lämnar dem alltför ofta hängande i luften. Det glappar betänkligt mellan de olika skikten i romanen, och den eftersträvade skräckiskänslan infinner sig bara glimtvis. Jag tror att boken skulle ha vunnit en hel del på större koncentration till själva huvudförloppet, huvudärendet, på bekostnad av olika avstickare som ofta känns ovidkommande.

Jag tror också att von Corswant har en del att förbättra rent språkligt. Språket kommer nog aldrig att bli det viktigaste i den genre som författaren hittills ägnat sig åt, men det kan definitivt ändå vara mödan värt att få det lite mera böjligt och lättflytande.

För berätta en spännande historia, det kan hon ju, von Corswant.