Malmslätt är mest känt för flyget, förstås. Men boken ”Malmslätt – rätt och slätt” av historikern Hans Nilsson och Marie Ohlsén från Östergötlands museum beskriver det författarna skämtsamt kallar ”Människomalmslätt”. De tar oss med genom 1900-talet och gör halt vid 1980. Från punschverandor och militärmusik till villaförort.

Allra roligast har förstås den läsare som bor i Malmslätt, eller har rötterna där. För oss andra kan det bli för många detaljer och namn i denna proffsiga och välskrivna bok.

Men ändå... även jag som inte har nån anknytning till ”Det svenska militärflygets vagga” och dess samhälle kan inte låta bli att fascineras av det rika bildmaterialet och den större berättelse som ligger bakom.

Malmslätt är en bild av Sverige, av folkhemmet och de hyperviktiga folkrörelserna.

Ortens liv, det som inte direkt handlar om flyget, drivs av ortens föreningar, som MAIK, Svenska kyrkan, nykterhetslogen, föreläsningsföreningen, Röda korskretsen, scouterna, Socialdemokraterna (som var störst) och andra partier. Det är det ideella engagemangets tid.

Jag brukar ibland säga att folkskollärarna skapade 1900-talssverige. I Malmslätt finns bra exempel: Överläraren Sven Alpgren (verksam 1931–1972) var inte bara engagerad lärare, han var också kårchef i scouterna, sångare och ordförande i kyrkokören, ordförande i Östergötlands körförbund, violinist, och ordförande i Kärna Rödakorskrets. Dessutom ordförande i kristidsnämnden som skötte ransoneringarna under och efter andra världskriget.

Hans kollega Margot Hallkvist (lärare i trakten från 1964) berättar om hennes och makens engagemang i Hellgrenshagen, idrottsplatsen som är en stor samlingsplats. Många frivilliga händer byggde ut och till och skötte och fixade.

”I dag är det nog svårare att skapa engegemang av den här typen”, säger hon i uibntervjun i boken, ”alla har så mycket att göra”.

Flera av ortens ”kändisar” är porträtterade, inte minst Lennart Svensson, Mr MAIK kallad, och ”den sjungande ingenjören” Ingemar Lindstrand, en av huvudkällorna i boken. Och knorrar finns det gott om. Som diskussionerna om rökruta på Kärna skola. 1970 skriver Corren att det är den enda högstadieskolan i kommunen som tillåter rökning: ”Skolläkaren skriver ut tabletter åt dem som vill sluta röka. Men tabletterna tar inte bort nikotinbegäret”, rapporterar Corren, men skolyster säger: ”Jag tror mest på den lugnande typen av tabletter”.

Ja, tiderna förändras.