Det börjar bli ont om varma kalla fall för Köpenhamnspolisen cold case-avdelning Q, så i series femte del sätter danska krimförfattarsnillet Jussi Adler-Olsen bestämt ned foten i samtiden.

Lejonparten av nya boken ”Marcoeffekten” – i danskt original 2012 – handlar inte om kalla krimfall, om buttercharmige kriminalinspektören Carl Mørck eller hans knasiga kollegor Assad och Rose på Avdelning Q, utan om ett aktuellt samhällsfenomen, eventuellt problem som idag även angår Sverige. Hur tiggare reser norrut från södern i ett fritt Europa för att så att säga jobba.

Boktitelns Marco är just en sådan ung man, snarast en pojke, med en diffus bakgrund, tillhörande en italiensk, möjligen, romsk klan vars barn och handikappade tvingas tigga i Köpenhamn, när de inte ägnar sig åt småstölder och ficktjuveri. Klanens överhuvud Zola, Marcos farbror, är dock något mycket mer, mycket otäckare och rent livsfarligt, därtill allierad med andra nätverk av Europas och utomeuropas kriminella.

Artikelbild

Av olika skäl tvingas Marco bryta och fly från klanen, och får hela klanen efter sig. Jakten på Marco och hans liv på flykt upptar en (lite för) stor del av romanen, där Jussi Adler-Olsen vill knyta samman Afrika – biståndskorruption – och det så hyllade, fria Europa som blundar för alla problem förenat med illegal invandring. Inte minst de barn som senare faktiskt föds, växer upp och lever i Danmark, och Sverige, men helt vid sidan av samhället. Rättslösa.

”Marcoeffekten” är en mer uttalat samtidskritisk roman och mindre fokuserad på Carl Mørck et consortes och därför mindre rolig än svitens tidigare delar. Men Jussi Adler-Olsen är som tidigare en alldeles förtrollande berättare.

Med skärpa och spänst, lätthet och humor, förenar han bred underhållning och angelägen samhällskritik på ett sätt som höjer hans böcker skyhögt över det mesta i genren. Inte konstigt att han idag är Europas mest lästa och hyllade krimförfattare, i svallvågorna efter Stieg Larsson.

Helt välförtjänt.