En krock mellan en bil och ett tåg. Elva döda. Som titeln slår fast handlar "Fjärilseffekten" om alla de där små handlingarna och besluten som leder fram till större handlingar och ibland kanske katastrofer.

Här är människorna tre som turas om att ha ordet: Bodil, 55 år, som får veta att hon lider av en obotlig dödlig sjukdom och har ungefär ett år kvar att leva. Hennes dotter Victoria, karriäristen som gör allt rätt och alltid presterar, men som inte får till det här med kärleken. Och så Andreas, arkitekt och tvåbarnsfar med en inrutad vardag som plötsligt kommer i vägen för en brutal rånare.

När Karin Alvtegen var på Bokens dag i Linköping hösten 2010 berättade hon om hur hon fullständigt tröttnat på våld och mord, bestämde sig för att sluta skriva deckare och istället satsa på en vanlig roman. Jag tyckte om "En sannolik historia" och känner mig välvilligt inställd till "Fjärilseffekten" också, för jag tycker att Alvtegen är så klok och bra på att skildra mänskliga relationer. Samspelet – eller oftare bristen på samspelet – mellan människor som borde stå varandra nära. Allt det där som finns i mellanrummen och hindrar, rädslorna och vanföreställningarna som gör att livet går på kryckor. Att man inte når fram, inte talar på riktigt med varandra eller vågar visa vem man är.

Hos Alvtegen finns de språkliga älsklingarna, meningar som: "Jag tycks aldrig ha hittat hem i någon av de roller jag förväntades spela", "Ofta rör de vid varandra helt i onödan", "när kan man kräva av en skadad människa att bli en trygg och ansvarstagande förälder" och "Ingen känsla fick stryka förbi utan att levas ut till fullo". Meningar som innehåller öppningar till insikt. De flesta tillhör Bodils barndomshistoria, och det är också henne jag tycker mest om. Andreas berör mig också, hans ångest över att inte vara den trygga starka pappan inför sina barn, hans sätt att maniskt leta information och konspirationsteorier på internet och glömma att duscha och byta kläder. Victoria däremot intresserar mig inte alls. Inte heller skildringen av Bodils äktenskap, jag vill bara ropa: "Men skilj dig då!"

Slutbetyget för "Fjärilseffekten" blir därför inte så högt som jag hoppades. Men Alvtegen är fortfarande läsvärd.