”Det går åt fel håll”.

Hon ser på mig med sorgsen blick och konstaterar, ännu en gång: ”det går åt fel håll”!

Hon har jobbat för kvinnojouren. Hon har föreläst om samhälleliga könsstrukturer. Har ägnat så mycket tid åt väcka en sovande omvärld till frågor om jämlikhet mellan könen. Hon är feminist. Jag känner henne väl. Och nu ser jag att hon är arg och besviken. Det går åt fel håll.

Artikelbild

| "Det gäller att kunna ha de dubbla perspektiven i huvudet, att kunna se att vi har åstadkommit en massa saker, men att det också är ett väldigt starkt antifeministiskt samhällsklimat just nu", säger Maria Sveland. Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Det är inte bara hon som ser det. Inte bara hon som förfasas över att feminismens landvinningar under det sena 1900-talet nu tycks rasa allt snabbare utför ett stup av manligt oförstånd och vrede. Maria Sveland ser det. Hon ser det till och med i sin egen brevlåda. Där ligger det. Hatet. I vita kuvert. Med frimärken på. Hat mot henne som person. Hat mot henne som kön.

Maria Sveland har under många år som journalist och författare - mest känd för ”Bitterfittan” från 2007 - diskuterat och dissekerat det där med könsroller och makt. Hon har alltid vågat ta diskussionen. Vågat ifrågasätta normer och värderingar. Dragit i de lösa trådar som hänger från våra hårt skräddade, ljusblå och rosa könskostymer.

En DN-artikel, förra året, om politisk besvikelse i tider av främlingsfientlighet och anitfeminism. Då kom mordhoten igen. (Som brev på posten!) Grövre än någonsin. Och Maria Sveland kände att hon fått nog. Hon var tvungen att berätta och beskriva. Ilskan gav energi. Det blev starten på den här boken.

Och visst ligger ilskan där och fräser under ytan i texten. Men Maria Sveland går inte bort sig bland starka känslor. Den befarade sluggerfesten uteblir. Istället tar hon sig ann samtidens strömningar på ett sakligt sätt.

Maria Sveland kommer från vänster. Hon makroanalyserar samhället för att hitta svar på varför individer gör som de gör. Varför bubblar då hatet upp till ytan just nu?

Det svar hon, främst, landar i är att kvinnohatet är en del av den främlingsfientliga, högerextrema svans som sitter på den ekonomiska krisens odjur. Ett djur som skövlar och hotar medborgarnas sociala trygghet och välstånd. Hon konstaterar att bakslag för solidaritet, tolerans och jämlikhet är olika uttryck för samma sak. Hon pekar på allt från invandrarfientliga partiers framgång i de Europeiska länderna till Breiviks terrordåd i Norge. En rad olika orsaker till att debatten allt mer sker på de kränkta männens offensiva planhalva.

Hatet är en bok som ligger rätt i tiden. Den trycker hårt på ömma punkter. Det är en bok för frustrerade feminister - kvinnor som män. En bok att läsa, begrunda och sedan ge bort till alla som känner att det går åt fel håll. Det är nog många. Jag vet särskilt en. Hon ska få mitt exemplar.