Titeln "Gimokrönikan" kan lätt leda fel. Så låt oss börja med vad detta inte är. Detta är inte en tegelstenstjock krönika över en uppländsk ort. Detta är inte en historisk krönika med brukspatroner, arbetare, militärer, handelsmän och bönder. Detta är inte krönikan över en bruksorts uppgång och fall. Detta är något helt annat. Detta är – en personligt hållen roman om orten, minnet och människans förmågan att släppa taget och gå vidare.

Patrik är en lärare mitt i livet. Han är nyskild och hemflyttad till uppväxtorten Gimo. Han brottas med nuet och dået. Han brottas med minnen och människor. Och allra mest brottas han med minnet av uppväxtvännen Jussi. En mytisk bohem som inte lämnade någon oberörd. Som gick sin egen väg, ända tills han en dag försvann spårlöst. Vissa säger att han dog en natt på Gimodammens is, andra att han en dag bara fick nog och lämnade allt bakom sig, utan ett ord.

Romandebuterande Patrik Godin klipper, på klar prosa, effektivt mellan dåtid och nutid. Han låter oss möta den unga roman-Patriks universum och den medelålders mannens minnen av detta universum. Och vi får följa hur Patrik återupptar bekantskapen med gamla vänner på orten, de som trots allt blev kvar när de flesta åkte. Gimo är spelplatsen och förutsättningen för det som händer. På så sätt är orten hela tiden närvarande i texten. Detta är den lilla ortens krönika, men ur ett personligt perspektiv.

Enda gången romanen halkar ur sitt egna universum och tappar fokus är när roman-Patrik åker på studieresa till Kina. Då släpper Patrik Godin sitt fasta grepp om personerna och handlingen. Gimoförtrollningen bryts och koncentrationen släpper. I övrigt är detta en utmärkt debutbok som sätter Gimo på de svenska litteraturkartan.